”Illa gjort, señor”
Nalle Valtialas nya roman handlar om den välvilliga kolonialisten Alexander von Humboldt. En njutbar, lätt vemodig och i högsta grad underhållande bok, skriver Anna-Lina Brunell.
När Christofer Columbus fick syn på Orinoco trodde han sig ha funnit mynningen till en av Edens fyra vattendrag. Hundra år senare färdades sir Walter Raleigh uppströms på floden för att hitta El Dorado. När så Alexander von Humboldt, den yngre av de berömda vetenskapsbröderna, i februari 1800 påbörjade sin forskningsresa längs floden var det för att bevisa Orinocos förbindelse med Amazonfloden. Under expeditionen dokumenterade han Casiquiarekanalens existens, fångade darrålar, samlade plantor och fossil tillsammans med medresenären och kollegan, botanikern Aimé Bonpland. Med sig i båten hade de ett halvt menageri: burfåglar, apor, en mastiff. Och så möjligen en papegoja, upplockad hos maipurerna. Den enda som överlevt massakern på en rivaliserande folkstam, den enda som ännu talade deras språk.
Verklighetens Alexander von Humboldt nedtecknade de få ord som fanns kvar av aturernas språk, men papegojans verkliga roll i historien är höjd i dunkel. I Nalle Valtialas nya roman är den blågula aran huvudvittne. Överallt blänker dess svarta pupiller, ur hyddans dunkla inre, cirklande över flodbåten. Alltid med ett öga öppet – det ena mot nuet, det andra mot det förgångna, som om tiden inte existerade. Det utdöda språket ljuder som ett eko i dess skri. Humboldts papegoja står för ett slags kollektivt minne och överblick- ar med ett djurs tysta ihärdighet allt och lagrar det djupt i sitt inre.
I korta kapitel växlas scener från Humboldts och Bonplands djungelexpedition med de utrotade aturernas myter och minnen. Valtiala skriver sin roman med en lika delar ömsint och ironisk blick på människan och hennes ambitioner. Hur hon mäter världen, försöker förstå den, fortplantar sig i den. Ändå utplånas med tiden allt hon skapat, hennes verktyg och instrument, språk, tro och myter, hela släktled och folkstammar. Bara naturen fortlever. Myggen, knotten, flugorna, myrorna, fästingarna, tusenfotingarna, blodiglarna och de andra krypen, delvis ännu okatalogiserade, pirayorna, anakondorna och krokodilerna i floden, idel väsen med uråldrig hemortsrätt, byggstenar i en naturens ordning i vilken närvaron av människan kändes som en överflödighet. Blodiglarnas rötter var långa som tiden själv, de äldsta indianernas som en blinkning.
Modest men ambitiös
Valtiala bjuder på vackert sinnliga beskrivningar av både den myllrande djungeln och det snötäckta, syrefattiga Chimborazo, som Humboldt tog sig an efter Orinoco. Jag får medge att jag hade kunnat leva utan vissa prosalyriska partier och helst sluppit höra sydamerikaner tala finlandssvenska dialekter. Men som helhet är romanen skriven på en njutbar och exakt, lätt vemodig prosa, och är i bästa mening underhållande läsning.
Alexander von Humboldt har tidigare fått sin fiktiva biografi skriven i den tyska författaren Daniel Kehlmanns succé Världens mått (på svenska 2007). Hos Valtiala är Hum- boldt en modest men ambitiös man, ständigt omgiven av mätinstrument, barometer, longitudmätare, snusdosesextant och kompasser. Han betraktar naturen och människorna i den med en upplysningsmans vilja att förstå och med en romantikers vördnad, han mäter, samlar, registrerar. När Fredrik den store frågar om den lille Alexander har för avsikt att bli en världserövrare låter Valtiala honom svara brådmoget: Ja, Sire, men endast med mitt huvud.
Tja. Visserligen använder Humboldt varken svärd eller krut, men nog använder han kroppen för att tränga in i grottor och för att bestiga berg, han använder sina mätinstrument och sina ögon. Han färdas längs floden tack vare conquistadorernas och missionärernas piskor. Som exempelvis också Lotta Lundberg gjorde i våras i romanen Ön, utforskar Nalle Valtiala den välvillige kolonialisten. Humboldt verkar respektera infödingarna djupt, han blickar ömt och innerligt in i de andras ögon, men plundrar också deras gravar. Det var illa gjort, señor. Mycket illa. En dag kommer något att hända, varnas han. De bortgångnas-vedergällning-när-de-störts-isin-eviga-vila. Och Humboldt svarar som en sann upplysningsman att det där, det är bara nattsvart vidskepelse.
Nalle Valtiala varken demoniserar eller förskönar. Han levandegör en fascinerande och viktig historia, skön och sårig i all sin komplexitet, om det vackraste och samtidigt mörkaste i människan: att undersöka, att försöka förstå. Och om vad det innebär att betrakta världen med en människas ögon.