Finlands Kent smörar vidare
Det är bara att kapitulera: Yö är Finlands motsvarighet till Kent. Det må väcka hat bland dem som tycker att Yö (på svenska Natt) är något av det värsta Finland någonsin har producerat, men det går inte att sticka under stol med sanningen.
Gruppen som grundades 1981 i industristaden Björneborg har till dags dato sålt över en miljon fullängdare här hemma. Nog kan ju Kent, som grundades i industristaden Eskilstuna 1990, stoltsera med 2,3 miljoner sålda plattor, men Yö har inte ens för- sökt med en internationell karriär.
Och är Kent så svenskt egentligen? Då gruppen gjorde sitt genombrott 1997 hade den tre finska medlemmar. Kanske vemodet kommer därifrån? Jämfört med Yö lik- nar dock den svenska melankolin mer Allsång på Skansen än äkta finsk vara.
Pelko ja rakkaus (Rädsla och kärlek) är Yös nittonde (!) fullängdare. Under årens lopp har gruppen utformat sin konst från postpunk till dagens deppiga schlager, och det har burit frukt: Joutsenlaulu (Svanesång) och Rakkaus on lumivalkoinen (Kärlek är snövit) har flera gånger röstats till de bästa finska låtarna genom tiderna.
Fastän gruppen nyligen förlorade sin främste låtskrivare Jussi Hakulinen, fortsätter den som ingenting hänt. Tvärtom har man försökt skapa ännu smörigare, dystrare och sentimentalare låtar än tidigare. När Jocke Berg sjunger om att ”Kärleken väntar”, hävdar Olli Lindholm att ”Rakkaus ei kuole milloinkaan” – att kärleken aldrig dör.
Mer patetiskt kan det faktiskt inte bli.