I Warszawa står en samling trähus tillverkade i Finland. Nu hotar myndigheterna riva husen, men husägarna har fått finsk draghjälp.
Mitt i Warszawa påminner en samling finska trähus om återuppbyggnaden av den krigshärjade staden. Men nu vill myndigheterna riva husen och exploatera marken. De boende protesterar och får draghjälp av Finlands nye ambassadör.
Ett stenkast från Ujazdowskie Park i centrala Warszawa ryker det trivsamt ur skorstenarna. Här, inte långt från det polska parlamentet och alla ambassader, bor ett 40-tal personer i små hus av trä som under andra världskrigets slutskede tillverkades i Finland.
De finska trähusen – domki fin´skie – har efter decennier i glömska plötsligt blivit ett hett debattämne i den polska huvudstaden. Staden Warszawa s vill riva husen i Jazdów och använda den värdefulla marken till kontor eller utvidga ambassadområdet. Flera av de familjer som hyr husen av staden har bott i området sedan det byggdes i augusti 1945.
– Vi försöker kommunicera med myndigheterna, men de vill inte tala med oss. Staden utmålar oss som monster som bara är ute efter att ta över husen och äga privata träpalats mitt i stan, säger Daniel Wiktorowicz, en av de grannar som Hbl träffar i ett av de 25 husen som finns kvar i området.
Naturligtvis vill de bo kvar, men någon önskan att äga husen har de inte, försäkrar Daniel Wiktorowicz. Tvärtom har de undvikit att ställa juridiska krav om att få besittningsrätt och försöker i stället väcka förståelse för husens och områdets sociala och kulturella betydelse.
– Vi vill i första hand rädda platsen för stadens och invånarnas skull. I andra hand vill vi fortsätta bo här och ta hand om husen, säger Wiktorowicz vars hustrus farfar hörde till de första hyresgästerna och hade ansvar för planteringarna när det stora arbetet med att återuppbygga Warszawa inleddes efter andra världskriget.
Stalins gåva
Tysklands härjningar i Polen slutade med att nästan 90 procent av huvudstaden låg i ruiner. Josef Stalin och Sovjetunionen skänkte trähusen till staden för att de många arkitekter och ingenjörer som ledde återuppbyggnaden skulle ha någonstans att
bo. Husen hade den sovjetiske ledaren i sin tur fått från Finland, som en del i det omfattande krigsskadestånd landet tvingades att betala i fredsavtalet med Sovjetunionen.
– När vi behöver reparera något i husen händer det ofta att vi ser de gamla ryska stämplarna på virket, säger Andrzej Górz.
Husens betydelse som minnesmärke över världskriget och Warszawas pånyttfödelse är ett av de argument grannarna använder i sin kamp för att Jazdów ska få leva vidare. Ett annat är övertygelsen att husen behövs som en påminnelse om att stadsbebyggelse inte bara behöver vara glas och betong. I somras visade över 3 000 Warszawabor att de höll med, när de besökte Jazdów under den kväll och natt när alla museer i staden har öppet dygnet runt.
– Vi är mycket öppna och välkomnar alla som vill stödja vår sak, säger Beata Walkiewicz, ordförande i den förening grannarna har bildat.
I december kom också stöd från trähusens ursprungliga avsända-
”Staden målar ut oss som monster som bara är ute efter att ta över husen och äga privata träpalats mitt i stan.” DANIEL WIKTOROWICZ invånare
re. En av grannarna fick ett samtal från Finlands nye ambassadör Jari Vilén, som ville informera sig om husen och de boendes situation.
– Han agerade väldigt dynamiskt och kom i sällskap med det finska parlamentets talman som var på besök i Warszawa. De hade bett att få ställa frågor i en kvart men stannade över en timme i Krzysztof Baumillers stuga, säger Daniel Wiktorowicz och pekar mot ett av grannhusen.
Efter den finska påhälsningen spred sig en viss optimism, även om fyra av husen kort därpå revs. De hade stått tomma sedan de personer som bodde där – samtliga hörde till den äldre generationen – fått erbjudanden om mer äldreanpassade bostäder i en annan del av Warszawa.
Höns och bin
Några av de cirka 25 hus som återstår är tomma och tillbommade sedan även de grannarna valt att flytta.
Efter ambassadörens besök har stadens hållning mjuknat något och signaler har sänts ut om att man kan tänka sig att spara några hus för publika ändamål. Ett kan komma att användas som museum, ett annat som kulturcentrum.
– Å ena sidan är vi väldigt glada för det finska stödet och chansen att rädda en del av Jazdów. Det är det viktigaste för oss, men å andra sidan är vi fortfarande utanför diskussionen om vår egen framtid, säger Daniel Wiktorowicz.
Andrzej Górz konstaterar att de tretton familjer som fortfarande bor i Jazdów är starka och mycket motiverade att stanna. Han själv studerar it och Daniel har en chefsposition på ett it-företag.
Ute på en av gångstigarna mellan husen passerar Stefan Szczerbin´ski, en av de få som bott i området ända sedan det byggdes. Nu är han pensionär efter ett arbetsliv som mekaniker.
– Från början var det cirka 125 trähus i området och jag var bara två år när vi flyttade hit. Våra grannar hade höns och bikupor. Själv har jag odlat jordgubbar och äpplen i alla år, säger han.
Stefan Szczerbin´skis mamma föddes på det militärsjukhus som revs för att ge plats åt trähusen. Han jämför Jazdów med Central Park i New York och är bekymrad över den arrogans han tycker att stadens politiker och chefer visar.
– De vill döda en plats som inte har sin like i staden. Det är ett stort misstag, säger Stefan Szczerbin´ski.