Samhället är så invecklat att ingen förstår det

Utveckling har länge varit ett ideal, nästan en religion. Alla vill utvecklas, allt skall utvecklas, det vill säga förbättras. Inget är bra som det är, än mindre som det var. Men vad innebär allt detta tal om utveckling i praktiken? Det innebär att nästan allting mekaniseras, datoriseras, det innebär ständigt nya lagar och regler, ökande byråkratisering (naturligtvis!), allt större centralisering och toppstyrning, det innebär en ständigt fortgående infoexplosion och förstås en strävan att effektivisera allting. Och metoden för allt detta är en specialisering i det oändliga. Generalisterna (sådana som jag) är en utdöende art. Vi lever i experternas, konsulternas och specialisternas tidevarv.

Den rätta termen är inte utveckling, som har en positiv klang, utan inveckling. Samhället är redan så invecklat att ingen förstår det. Det förändras av sig själv utan att någon har kontroll. Ett bra exempel är den ekonomiska krisen inom EU. Meningen med unionen var inte att skapa den värsta arbetslösheten i Europas historia. Det bara blev så därför att ingen riktigt förstod vilka konsekvenserna skulle bli. Det finns fler experter i dagens Europa än någonsin tidigare men de orsakar flera problem än de löser.

Om invecklingen vore hållbar kunde man stå ut med den. Men lika litet som utveckling har begreppet hållbarhet någon klar mening. Det finns hela arméer av experter som förkunnar att utvecklingen går ”käpprätt åt helvete”. Men ännu fler experter jobbar stenhårt på att ”utvecklingen skall gå framåt”.

Begreppet hållbar utveckling skapades redan i början av 1980-talet. Det var etablissemangets reaktion på den hårda kritik av tillväxtideologin som den på den tiden radikala gröna rörelsen (helt befogat) kom med. Den tidens gröna ville att tillväxten skulle stoppas, privatbilismen avskaffas, de hävdade att ”small is beautiful” och så vidare. Pentti Linkola försörjde sig som fiskare och Arne Naess lämnade sitt toppjobb som professor i filosofi för att leva enkelt och propagera för en radikal ändring av livsstilen.

År 1987 publicerades en diger FN-rapport (Brundtlandrapporten) som skulle ligga till grund för den framtida utvecklingen. Nu skulle hela världen gå in för dels utveckling, dels hållbarhet. Vad detta innebar i praktiken lämnades till vars och ens egen bedömning. Därför har alla kunnat hävda att de jobbar för både hållbarhet och utveckling. Hur har det gått?

Antalet bilar har ökat från cirka 400 miljoner då till 800 miljoner i dag, och ökningen fortsätter. Flygtrafiken har mångdubblats och de flesta jättestora aerodromer måste ständigt göras ännu större. Konsumtionen av fossila bränslen har fortsatt att öka. Utsläppet av koldioxid är i dag dubbelt så stor som för 25 år sedan. Kärnkraften har nästan stoppats inom EU i tron att några hundratusen jättemöllor med åtföljande naturförstörelse är bättre för djur och natur än några få ytterst miljövänliga kärnreaktorer. Så kunde man fortsätta uppräkningen av exempel. Enligt många experter har vi för länge sedan passerat gränsen. Enligt andra lika lärda och kloka finns det alltid alternativ när någon viss naturresurs börjar sina.

Somliga oroar sig för den stora katastrof som de anar inom en svårgripbar framtid. Vi bör dock inte glömma de positiva sidorna av invecklingen. Barndödligheten har minskat, den förväntade livslängden ökat, hundratals miljoner (främst i Kina och Indien) har lyckats kravla sig upp ur fattigdomsträsket. Fler barn än någonsin får gå i skola, kvinnornas, de sexuella minoriteternas, de funktionshindrades och sjukas situation har globalt sett förbättrats. Svält, krig och undernäring har minskat. I många avseenden har världen ändå, globalt sett blivit mycket bättre.