Nyfattiga kvarter I tillväxtens skugga
Tiden har stannat i stadsdelen Kopli i nordvästra Tallinn. De fallfärdiga trähusen andas förslumning och höghusen pulserar ett sovjetiskt förflutet. Utanför snabbköpet ringlar sig en lång brödkö. Estlands ekonomiska tillväxt gör sig inte påmind i dessa kv
”I höstas jobbade jag som byggnadsarbetare för en lön på tre euro i timmen. Före det arbetade jag i Rakvere för en lokal rörmokare i fyra månaders tid för fem euros timlön. Den fjärde månaden uteblev lönen helt och hållet trots muntligt avtal.” VALERIJ PULAVENKO Bor med sin familj i en tvårummare i Kopli
Valerij Pulavenko bor i ett förfallet trähus i Kopli med sin familj. Han har hankat sig fram på tillfälliga jobb i flera års tid. Valerij hade tidigare fast anställning i hamnen där han körde gaffeltruck och fick en lön på cirka 1 000 euro i månaden. I samband med finanskrisen 2008 gick bolaget i konkurs och det återstod bara att ta skeden i vacker hand. Efter det har han haft en lång rad korta anställningar. Utryckningarna kan komma med en eller två dagars varsel.
– I höstas jobbade jag som byggnadsarbetare för en lön på tre euro i timmen. Före det arbetade jag i Rakvere för en lokal rörmokare i fyra månaders tid för fem euros timlön. Den fjärde månaden uteblev lönen helt och hållet trots muntligt avtal, berättar Valerij Pulavenko.
Ett ständigt pusslande med oregelbundna och låga inkomster gräver stora hål i familjens kassa. Valerijs fru tjänar drygt 60 euro i veckan för sitt jobb i livsmedelssektorn och så får de 76 euro i barnbidrag i månaden. Det blir svårt att försörja en fem personers familj med så låga inkomster. Det råder följaktligen brist på det mesta i Pulavenkos tvårummare.
I vintras stängde elbolaget familjens eltillförsel i fyra månaders tid på grund av obetalda räkningar. Bostaden värms upp med en kakelugn som vid en första anblick ser sprucken och eldfarlig ut.
– Jag brukar samla kvistar och grenar och såga övergivna lastpallar till ved för att skrapa ihop bränsle till kakelugnen. Ett omkullblåst träd här i närheten var vår räddning i vintras, säger Valerij Pulavenko.
Kakelugnen värmer endast familjens vardagsrum och köket medan det andra sovrummet används som lagerutrymme under den kalla årstiden. Eftersom bostaden saknar spis kokas maten med ett spritkök. Köket saknar matbord så måltiderna intas vid diskbänken eller i soffan.
Peetelis församling har hjälpt familjen Pulavenko med mat och andra förnödenheter i olika repriser. Det var också en av församlingens välgörare som betalade familjens skuld till elbolaget vilket gav dem tillgång till elektricitet igen.
Hjälpen till områdets nödställda koordineras av direktör Mati Sinisaar från Peetelis församling som har över 16 års erfarenhet av socialarbete i församlingens tjänst.
– Det är viktigt att vi talar öppet om fattigdomens utbredning och dem som har det illa ställt i Estland. Vi får inte låta våra sovjetiska trauman stå i vägen för en dräglig socialpolitik, säger Mati Sinisaar.
Vi åker till Koplis fattigaste kvarter med Sinisaars bil. Kopli var tidigare en relativt välmående stadsdel men efter att så gott som alla fabriker i området gick i konkurs på 1990-talet, uppstod en massarbetslöshet som drabbade tusentals människor.
Förslumningen i Kopli har antagit laglösa proportioner. En del av husen har övergivits för att därefter intas av uteliggare och drogmissbrukare. Eldsvådor och mordbränder avlöser varandra. Det finns omkring 2000 uteliggare i Tallinn. I de hus som hyser fasta invånare finns det invånare som har varit utan el i fyra års tid. Hopplösheten har slagit rot på Koplis vindpinade gator.
– Vi delar ut matpaket i morgon klockan 14 vid vändplatsen invid havet, säger Mati Sinisaar åt en väderbiten kvinna som möter oss.
Han åtnjuter helt tydligt respekt bland områdets fattiga och utslagna. De skiner upp då de får syn på honom. Han är hoppets sändebud i en till synes tröstlös vardag.
Dagen efter vårt besök ska en grupp gästande rikssvenska unga från Stora Höga församling hjälpa Peetelis församling med att dela ut 350–400 matpaket till fattiga i Põhja och Kopli. Matpaketen har levererats av Johanniterhjälpen. Peetelis församling delade i fjol ut omkring 5 500 matpaket i Tallinn. Och det finns inget som tyder på att hjälpbehovet skulle minska.
– Vi får kontinuerligt förfrågningar om mat och andra förnödenheter. Vi har ett tätt samarbete med Peetelis församling som tar hand om de hjälpförsändelser som nordiska organisationer skickar till oss, säger kyrkoherde Patrik Göransson på S:t Mikaels svenska församling på Riddargatan i Tallinn.
Nyfattigdomen har briserat som en bomb i det kollektiva estniska medvetandet. Enligt lokala hjälporganisationers beräkningar finns det omkring 200 000 människor i Estland som inte har tillräckligt med pengar för att inhandla den mat de behöver för att klara sig. Det är proportionellt sett en mycket hög siffra i ett land med 1,3 miljoner invånare.
En av de organisationer som har uppmärksammat nyfattigdomens utbredning är matbanken Eesti Toidubank som grundades för tre år sedan i Tallinn av holländaren Piet Boerefijn. Han har bott i Estland i 20 års tid och är väl integrerad i det estniska samhället.
– Vi har räknat ut att omkring 200 000 ton mat slängs bort och skyfflas till soptippen varje år i Estland. Vår verksamhet går ut på att ta tillvara en del av den maten och kanalisera den till landets fattiga i stället, säger Piet Boerefijn.
Vi träffar honom på ett trendigt och lyxigt kafé i centrum av Tallinn. Kontrasten till det vi nyss har sett och upplevt i Kopli är svindlande.
– Estland är ett land av kontraster. Gatorna är fulla med svindyra vrålåk och restaurangerna erbjuder maträtter som kostar skjortan samtidigt som medellönerna ligger hästlängder efter genomsnittet i EU. Matpriserna stiger hela tiden men landets minimilön stiger inte i samma takt som levnadskostnaderna. Ekvationen går inte ihop, säger Piet Boerefijn.
Eesti Toidubank delar ut omkring 1 500 matpaket till fattiga familjer varje vecka. Det blir omkring 900 000 kilo mat per år som annars skulle förpassas till soptippen. Till matbankens sponsorer och donatorer hör bland andra de finska företagen Prisma, Valio och Fazer som får gott renommé för sin frikostighet.
Den estniska matbanken har blivit en viktig samarbetspartner i det ansvarsfulla företagandet som stavas CSR (corporate social responsibili-
”Jag hoppas att jag kan uppfostra mina barn så att de inte blir alkoholister eller knarkare.” NADJA KURILENKO Ensamförälder med tre barn
ty). Verksamheten har vuxit snabbt och Eesti Toidubank har i dag verksamhet på tio orter i Estland.
Forskaren Andres Võrk från det oberoende forskningsinstitutet Praxis bekräftar i ett mejl att 11,7 procent av Estlands befolkning lever i absolut fattigdom med en inkomst som underskrider 175 euro i månaden medan 17,5 procent av be- folkningen tillhör den kategori som riskerar att halka in i fattigdomsspiralen.
I fjol valde omkring 25 700 ester att jobba utomlands medan 6 200 personer emigrerade. Tre fjärdedelar av dem uppgav arbetslöshet eller den låga inkomstnivån i Estland som orsak till att de valt att arbeta utanför landets gränser.
Men trots det handlar den politiska debatten sällan om vikten av att höja skatterna för att finansiera utbyggnaden av landets sociala skyddsnät. Estland använde i fjol 18,4 procent av sin bruttonationalprodukt på att finansiera sociala utgifter medan motsvarande siffra i Finland var 29 procent.
Vi åker vidare till förorten Lasnamäe med Mati Sinisaar från Peetelis församling. En av församlingens hjälpbehövande har lyckats få en lägenhet i stadens nybyggda hyreshus. Inbjudande pastellfärger, lockande lekplatser och nymålade fasader utgör en fräsch fläkt i den lokala betongdjungeln.
Ensamföräldern Nadja Kurilenko bor i en rymlig lägenhet med sina tre barn. Tidigare bodde hon i en 12 kvadratmeter stor bostad utan badrum i närheten av Peetelis församling.
Enligt Mati Sinisaar finns det 20 dylika hus i Kopli. Nadja Kurilenko värdesätter det nyvunna utrymmet, men fräschören bedrar. Då hyran och dagisavgifterna är betalda har hon omkring 150 euro i månaden att röra sig med. Församlingens matpaket är därför ett välkommet tillskott i hennes knappa ekonomi.
– Jag hoppas att jag kan uppfostra mina barn så att de inte blir alkoholister eller knarkare, säger hon och tittar blygt på oss.
Hennes estniska är obefintlig och utan kunskaper i estniska är det svårt att hitta ett jobb. Och utan jobb kan hon inte betala för avgiftsbelagda kurser i estniska.
Eftersom det finns många som delar Kurilenkos utgångsläge har kyrkan i Mustamäe gått in för att ordna gratis grundkurser i estniska för ryskspråkiga ester. Intresset för kurserna är stort och efterfrågan överträffar utbudet.
– Jag vill jobba som frisör eller kosmetolog, helst på deltid så att jag kan ta hand om mina barn på eftermiddagarna. Men då måste jag lära mig estniska, säger Nadja Kurilenko.
Den grasserande fattigdomen bland de ryskspråkiga esterna är ett tabu. Det har endast förflutit två decennier sedan den sovjetiska ockupationen då förtrycket utövades på ryska. Men faktum kvarstår. En mycket hög andel av dem som får hjälp av Peetelis församling är ryskspråkiga ester med svajiga kunskaper i estniska. Deras sociala nätverk är bristfälliga och de har få beröringspunkter med det estniska samhället. Social alienation föder fattigdom.
– Vi får ibland frågan varför vi hjälper ryssar. Så gott som alla barn som bor på församlingens barnhem är ju ryskspråkiga. Jag brukar svara att det är Guds kärlek som ledsagar oss. Vi hjälper dem som har det allra sämst ställt i det estniska samhället. Och då kvittar det vilket språk de talar, säger Mati Sinisaar.