Syn på Tallinn

Det självständiga Estland kan ses som en sann framgångshistoria: under de senaste tjugo åren har esterna byggt upp landets infrastruktur och restaurerat förstörda byggnader med hisnande fart. It-kunnandet är av världsklass och syns bland att i möjligheten att rösta elektroniskt i val. I dag har Estland en låg statsskuld jämfört med andra europeiska länder och ett lågt budgetunderskott inom den offentliga sektorn.

Bilarna som glider omkring i den estniska huvudstaden är stora och dyra och många internationella modemärken har öppnat butiker i shoppingcentren. Marknadsekonomin blomstrar.

Många finländare har som regelbundet veckoslutsnöje att åka över Finska viken för att inta en lyxig måltid i trendiga Tallinn, tanka lite kultur och sedan återvända hem igen.

Så finns det den andra sidan av Estland; den där nästan en femtedel av esterna lever under fattigdomsgränsen – i synnerhet äldre och ensamföräldrar – och den där tiotusentals barn får gå och lägga sig med knorrande mage.

Barnbidraget på 19,18 euro i Estland kan jämföras med Finlands 104,19 euro (för det första barnet). Ensamförsörjartillägget är 19,18 i Estland, 48,55 euro i Finland.

Minimipensionen för ester är 140,81 euro i månaden (i Finland 630,02 euro för den som bor ensam), och för att alls vara berättigad till den måste man ha bott fem år i Estland.

En arbetspension förutsätter minst femton arbetsår. Många av de äldre ester som upplevt Sovjettiden har helt enkelt inte hunnit tjäna ihop till en tillräcklig pension.

Skyddsnäten i Estland är grovmaskigare än i Finland, ibland saknas de helt. Må vara att många också hos oss får söka sig till socialen eller till en brödkö, men sällan talar vi om ett sådant armod som Mikael Sjövalls och Patrik Rastenbergers reportage här intill beskriver. Det är den bilden av Tallinn som finländaren på dagskryssning aldrig ser då han lastar kluckande låda på låda på sin ranka metallkärra och styr tillbaka mot Helsingfors på lätt vingliga ben.