Kluddets makt Och skönhet
På Paris moderna museum hyllas popkonstens kanske mest politiska profil, Keith Haring.
POPKONST Keith Haring
The Political Line, Musée d’art moderne, Paris. Till 18.8.
Keith Haring gick ett tragiskt öde till mötes när han bara 31 år gammal dog i aidsrelaterade sjukdomar. Ändå är budskapet som hans konst formulerar högst livsbejakande. Det står klart på den retrospektiva utställningen på Paris moderna museum. Färgerna, humorn och rörelsen hos de karakteristiska gubbarna som växer fram ur några snabbt dragna linjer tvingar fram ett leende, en positiv känsla inombords. Här finns ett liv där ingenting någonsin står stilla.
I en videofilm får vi följa med hur Haring i ett huj täcker en hel vägg med sina graffitiliknande målningar. En cool konstnär med karakteristiska nördbrillor som energiskt och målmedvetet trollar fram en värld på väggen utan att snegla på någon skiss.
Att han var ofantligt produktiv är uppenbart. I utställningen i Paris som är en av de största Haring-utställningarna hittills får skulpturer, dukar, väggkludd från New Yorks metrostationer plats. Fotografier vittnar om byggnader i USA, Europa och Australien som fått känna av hans penseldrag.
När Haring ett år före sin död fick i uppdrag att utsmycka killtoan på Lesbian Gay Bisexual & Transgender Community Center i New York blev resultatet en sprudlande hyllning till manlig sexualitet med styva penisar, glada spermier och kroppar försatta i alla tänkbara sexställningar. Verket Once upon a time tydliggör hans budskap om sex som en positiv kraft, något som stack ut i slutet av 1980-talet då rädslan för aids var som störst. Men det farliga är att blunda och knipa käft – det säger Haring med den lilafärgade varningstriangeln som bär titeln Silence = Death. Död är lika med tystnad. Genom hela sin yrkesbana drevs han av ett socialt och politiskt engagemang, vilket utställningens titel – The political line (Den politiska linjen) – fångar.
Kändisvänner
Den hyperaktiva hiphopmusiken gör museibesöket till en tidsresa till 1980-talets trendiga konstscen, jag kan föreställa mig Madonna och Jean-Paul Gaultier stå och kindpussas bakom hörnet. På foton minglar förutom vännen Madonna, skådespelaren Debi Mazar och artisten Grace Jones vars kropp Haring målade för musikvideon I’m not Perfect. Verket King of Crowns är hans hyllning till kollegan och vännen Jean-Michel Basquiat.
Utställningen känns helt rätt i ti- den. Hipsterkulturen är en sorts nostalgisk tillbakablick på 1980-talet som Haring förkroppsligar. Han är starkt sammankopplad med den gryende MTV-kulturen med läckra videor och fräcka reklamer. Haring inspirerades också av hiphop-musiken och gatukonsten. Med sin krita gjorde han metrohållplatsernas väggar till griffeltavlor. Konst skulle vara offentlig och tillgängligt för alla – det fanns heller ingen skillnad mellan högt och lågt.
Starkt påverkad av idolen och vännen Andy Warhol nyttjade han reklamernas estetik. Haring var ändå kritisk till kapitalismen och dess kommersiella värden. Det här uttrycker han med en lysande röd Coca-Colalogga och den gulliga figuren ”Andy Mouse” – en disneyfierad Warhol.
Trots vämjelsen för konsumismen öppnade han en butik 1986 som sålde allehanda Haring-prylar. En kommersiell strategi kan man tycka men Haring hävdade motsatsen. Så här kunde ”vanliga människor” köpa konstverk. Hans Pop Shop kan ses mot bakgrunden av den överhettade konstmarknaden där yuppies tävlade om att köpa och sälja konstverk till skyhöga pris.
Radioaktiv baby
Trots den sprudlande energin kan man också läsa in en rädsla i verken.
Radiant baby, det självlysande Jesusbarnet, som är en av Harings signaturfigurer, är en varning för en stundande ekokatastrof. Mediernas makt skrämde också Haring som målade människor med gigantiska dator- och tv-skärmar som huvuden. Rädslan för hjärntvätt är kanske den tematik som känns mest ålderdomlig i dag.
Haring protesterade mot kärnkraft, rasism och förtryck. Den stora svarta figuren som trampar ner en liten vit blobb användes i demonstrationerna mot Sydafrikas apartheidlagstiftning. Han var öppen med sin homosexualitet och predikade säkert sex. Han förde en kampanj mot crack-missbruket som slog till som en farsot i konstnärsgemenskapen i East Village. Den kändaste manifestationen är målningen Crack is Wack på en vägg vid New Yorks motorväg FDR Drive.
I popkonst finns däremot inte plats för gråtoner, vilket gör att det lätt blir fingerpekande. Haring för fram budskapet effektivt men lyckas kanske inte känslomässigt beröra lika djupt. Där drar Basquiat möjligen det längre strået med sin fantasieggande mystik.
Båda dog unga – Basquiat var bara 27 år när han gick bort i en överdos. Jag funderar ändå på hur det hade sett ut i fall de fått bli gamla – hade de utvecklats ytterligare eller blivit konventionella? Kanske framstår konsten som så intensiv och idealistisk och deras profiler så ikonartade för att vi bara har ett tioårsfönster att slå upp och njuta av.