Humor eller kvicksand?
Kanske har vi anat det länge, men alltså: svenskar och danskar har inte samma humor. Det visar debatten om Mustafas kiosk, den kände danske tecknaren Jakob Martin Strids bok med rim och ramsor för barn, som varit högt älskad i Danmark sen den kom ut 1999 och som också funnits på svenska sen 2002.
I Sverige har den emellertid nu plötsligt – till danskarnas oförställda häpnad – på Facebook blivit föremål för så upprörda anklagelser om rasism och islamofobi att förlaget Kabusa har dragit den tillbaka. Själv har jag bara sett de två sidor som ansetts mest anstötliga, nämligen de med rimmet om Mustafa som iförd turban står i sin kiosk i Köpenhamn med en kroksabel på disken och slår i kvarterets förtjust lyssnande ungar att han en gång varit sultan i ett fjärran land och slagit ihjäl en man.
Strids själv kan inte se annat än att han skrivit en lekfullt fabulerande och kärleksfullt inkluderande bok och att hans Mustafa är tänkt att vara en invandrare sedd ur barnperspektiv. ”Vi har inte ett icke-rasistiskt samhälle förrän vi kan skoja med alla”, skriver Strids och tillägger: ”Jag skämtar också om norrmän.”
”Pinsamt att förlaget drar in boken och illa att de ber om ursäkt,” skriver den norske författaren Erlend Loe som översatt boken och inte kan se att den skulle vara kränkande för någon folkgrupp. ”Om den här boken är rasistisk måste vi också dra tillbaka Tusen och en natt från bibliotekshyllorna och Greven av Monte Cristo, Indiana Jones och spelet Prince of Persia”.
Till dem som konstaterat att uppståndelsen är en fråga om en sammanstötning mellan svensk och dansk kultur hör den danska tidningen Weekendavisens kommentator, Sören Villemoes: ”Antingen har man sett den som ett tecken på att vi i Danmark är frisinnade, humoristiska och tydliga medan svenskarna är humorlösa, gravallvarliga, och ständigt rädda för att bli utstötta ur den politiskt korrekta gemenskapen eller också blir förklaringen att vi danskar redan sjunkit ner i islamofobins kvicksand medan svenskarna fortsättningsvis har mod och anständighet att säga ifrån.”
Själv är jag mest benägen att hålla med den danske författaren Pablo Llambias. Han ser klart att Strids inte är rasist och att hans Mustafa är tecknad med kärlek men samtidigt erkänner han att han blir en smula irriterad för att bilden är en stereotyp. Han önskar sig en diskussion som vore lite mer sammansatt, lite mindre anklagande, lite mindre defensiv, som skulle möjliggöra en bådeoch-position. En diskussion som fokuserade inte på våra generella föreställningar om ”den andra” utan på den enskilda. Man kan trots allt fråga sig om de som godkänner Mustafa också skulle godkänna en judestereotyp. Samtidigt håller jag med Villemoes när han säger att också antirasismen måste hållas i schack: ”om den får växa vilt blir den precis som rasismen en metod att misstänkliggöra och stöta ut genom att vädja till folks fördomar.”