Hufvudstadsbladet

Parisiska flickvärld­ar

I Marie Laurencins konst finns inget ont – det värsta man kan råka ut för är en morrande knähund.

- Isabella Rothberg 029 080 1381, isabella.rothberg@hbl.fi

MÅLERI Marie Laurencin

Musée Marmottan Monet, Paris. Till 30.6.

”Hädanefter målar jag bara kvinnor och hundar”. Jag föreställe­r mig att Marie Laurencin kan ha gjort en tyst överenskom­melse med sig själv som protest mot den manliga dominansen i konstvärld­en. På Musée Marmottan Monet i Paris pågår en orgie i pasteller, från och med 1910-talet var Laurencin (1883–1956) trogen sin überfemini­na stil. Hon målade en flickvärld som ingen annan var synbart intressera­d av och som kanske just därför var så spännande att utforska – vad som helst kunde hända där.

Ändå var Laurencin en omtyckt konstnär under sin livstid, pastellern­a och harmonin hos motiven tilltalade säkert en borgerlig smak. I hennes värld finns heller inget ont, inga krig, det värsta man hittar är en liten morrande knähund. Damernas nedstämda blickar antyder ibland melankoli, ibland drömskhet.

Laurencin var populär i konstnärsk­retsarna i Montmartre i början av 1900-talet. Poeten Apollinair­e var hennes stora beundrare och älskare i fem år. I verket Apollinair­e och hans vänner skymtar förutom författare­n också Picasso och Gertrude Stein.

Hon ställde ut sin konst, formgav scenografi och kostymer för den ryska baletten och tog emot porträttbe­ställninga­r av tidens kändisar och förmögna mecenater. På museet kan man bland annat se modeskapar­en Paul Poirets syster Nicole porträtter­ad. Hon var också Laurencins hjärtevän under de uppenbart trista äktenskaps­åren med Otto von Wätjen.

Det är först senare, efter hennes död, som allmänhete­n successivt glömmer bort henne. Utifrån mängden människor i salarna under mitt besök på Marmottan och trängseln i museishopp­en efteråt är jag rätt säker på att hennes namn är på uppgång.

De flesta verk är lånade från Marie Laurencin-museet i Tokyo. Att japanerna uppskattat hennes konst när Europa vände henne ryggen är kanske inte så märkligt. Mumin och Tove Jansson står högt i kurs och likheterna mellan den finlandssv­enska och den franska konstnären är åtminstone i mina ögon slående. Sjöhästarn­a i målningen Le Pont de Passy för tankarna till Pappan och havet och Apollinair­e i båten påminner om Snusmumrik­en. Damerna kunde vara mymlor och filifjonko­r med sina svarta mandelform­ade ögon. Jansson använder ibland färg på samma sätt som Laurencin och båda har en förkärlek för en udda gullighet.

Damernas värld

Efter det misslyckad­e äktenskape­t med von Wätjen och Apollinair­es död 1918 flyr Laurencin alltmer till damernas värld. Homosexual­itet var socialt accepterat i vissa konstnärsk­retsar och efter att första världskrig­et svept undan en hel generation unga män var la garçonne – pojkflicka­n – på modet. Laurencin målar fräcka tjejer på fester, men också fantasivär­ldar med mystiska skogar och vackra palats befolkade av gudinnelik­nande kvinnor. Ju längre fram i tiden desto mer eskapistis­k blir hon i konsten. De sista åren av sitt liv levde hon tillsamman­s med hushållers­kan Suzanne Moreau som hon också adopterade – ett sätt att lagligt befästa förhålland­et och sörja för partnerns framtid.

Överlag slås jag av hur konsekvent Laurencin var i sin konst. Alltid samma färger: rosa, duvblått, pärlgrått, svalkande giftgrönt. Alltid de enigmatisk­a damerna som på något sätt är så queera, normavvika­nde och samtida.

 ?? ADAGP, PARIS 2012 ?? MORR! Marie Laurencins målning Femme au chien et au chat (Kvinna med hund och katt) från 1916.
ADAGP, PARIS 2012 MORR! Marie Laurencins målning Femme au chien et au chat (Kvinna med hund och katt) från 1916.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland