Parisiska flickvärldar
I Marie Laurencins konst finns inget ont – det värsta man kan råka ut för är en morrande knähund.
MÅLERI Marie Laurencin
Musée Marmottan Monet, Paris. Till 30.6.
”Hädanefter målar jag bara kvinnor och hundar”. Jag föreställer mig att Marie Laurencin kan ha gjort en tyst överenskommelse med sig själv som protest mot den manliga dominansen i konstvärlden. På Musée Marmottan Monet i Paris pågår en orgie i pasteller, från och med 1910-talet var Laurencin (1883–1956) trogen sin überfeminina stil. Hon målade en flickvärld som ingen annan var synbart intresserad av och som kanske just därför var så spännande att utforska – vad som helst kunde hända där.
Ändå var Laurencin en omtyckt konstnär under sin livstid, pastellerna och harmonin hos motiven tilltalade säkert en borgerlig smak. I hennes värld finns heller inget ont, inga krig, det värsta man hittar är en liten morrande knähund. Damernas nedstämda blickar antyder ibland melankoli, ibland drömskhet.
Laurencin var populär i konstnärskretsarna i Montmartre i början av 1900-talet. Poeten Apollinaire var hennes stora beundrare och älskare i fem år. I verket Apollinaire och hans vänner skymtar förutom författaren också Picasso och Gertrude Stein.
Hon ställde ut sin konst, formgav scenografi och kostymer för den ryska baletten och tog emot porträttbeställningar av tidens kändisar och förmögna mecenater. På museet kan man bland annat se modeskaparen Paul Poirets syster Nicole porträtterad. Hon var också Laurencins hjärtevän under de uppenbart trista äktenskapsåren med Otto von Wätjen.
Det är först senare, efter hennes död, som allmänheten successivt glömmer bort henne. Utifrån mängden människor i salarna under mitt besök på Marmottan och trängseln i museishoppen efteråt är jag rätt säker på att hennes namn är på uppgång.
De flesta verk är lånade från Marie Laurencin-museet i Tokyo. Att japanerna uppskattat hennes konst när Europa vände henne ryggen är kanske inte så märkligt. Mumin och Tove Jansson står högt i kurs och likheterna mellan den finlandssvenska och den franska konstnären är åtminstone i mina ögon slående. Sjöhästarna i målningen Le Pont de Passy för tankarna till Pappan och havet och Apollinaire i båten påminner om Snusmumriken. Damerna kunde vara mymlor och filifjonkor med sina svarta mandelformade ögon. Jansson använder ibland färg på samma sätt som Laurencin och båda har en förkärlek för en udda gullighet.
Damernas värld
Efter det misslyckade äktenskapet med von Wätjen och Apollinaires död 1918 flyr Laurencin alltmer till damernas värld. Homosexualitet var socialt accepterat i vissa konstnärskretsar och efter att första världskriget svept undan en hel generation unga män var la garçonne – pojkflickan – på modet. Laurencin målar fräcka tjejer på fester, men också fantasivärldar med mystiska skogar och vackra palats befolkade av gudinneliknande kvinnor. Ju längre fram i tiden desto mer eskapistisk blir hon i konsten. De sista åren av sitt liv levde hon tillsammans med hushållerskan Suzanne Moreau som hon också adopterade – ett sätt att lagligt befästa förhållandet och sörja för partnerns framtid.
Överlag slås jag av hur konsekvent Laurencin var i sin konst. Alltid samma färger: rosa, duvblått, pärlgrått, svalkande giftgrönt. Alltid de enigmatiska damerna som på något sätt är så queera, normavvikande och samtida.