Pojktanter i ett badkar
Pojktanten. Yle Fem 22.00.
Ester Martin Bergsmark var 17 år då hen såg Eli Léven för första gången på avstånd. Ester Martin beundrade Elis långa röda hår och androgynitet, och för första gången såg hen någon som likande hen själv. En annan person för vilken samhällets tvåkönssystem kändes för trångt. Några år senare lärde Ester Martin och Eli känna varandra på nätet, blev systrar och älskande.
Om att växa upp som transperson handlar Ester Martin Bergsmarks Guldbaggenominerade dokumentär Pojktanten från 2012. Pojktant är Elis begrepp på personer som inte vill bli kategoriserade vare sig som män eller kvinnor.
I dokumentären medverkar de båda sittande i ett ång- ande badkar medan de rakar och tvålar in sig, betraktar och berör varandra, halvslumrar i det förmodligen allt svalare vattnet och allt trängre badkaret. Badkaret blir en symbol för deras relation, som också når en vändpunkt mot slutet där i badkaret. Över badkarsscenerna spelas deras röster där de berättar om sina ofta svåra upplevelser. Det är sällan de kommunicerar i ord i badkaret, i stället undersöker kameran långsamt deras hud, kroppar och ansikten.
Det är en poetisk dokumentär som verkar ha mer gemensamt med videokonst än med traditionellt dokumentärt berättande. Det är förstås en smaksak vilket man föredrar. Tempot är långsamt och stämningen drömsk.
Pojktanten laborerar med en gåtfullhet som är estetisk och visuell, men som under sina sjuttio minuter blir lite väl utdragen och undanglidande. Inklippta mellan badkarsscenerna får vi möta andra tantpojkar i olika åldrar, som samlar på snäckskal och glittrande halsband, målar läpparna röda när ingen ser. Som rör sig ute i naturen, i skogen där saker och sopor ligger utspridda och en svartblänkande bil sakta glider fram som en sorts uttryck för hård, hotfull men också lockande maskulinitet.
Genom denna ensliga och sagolika värld iscensätts minnen och själstillstånd. Slutet erbjuder hopp för pojktanter utan sammanhang.