Alkohol, min älsklingsdryck!

Livet är en ganska överskattad historia, men ju senare man kommer på det, desto bättre. Repliken är Van Veeterens, Håkan Nessers kommissarie i tio böcker.

Jag hör kanske till Van Veeterens meningsfränder, men försöker motarbeta tanken. I denna inte helt enkla syssla stöter jag på Finlands kanske främste matematiker, Ålandsbördige Lars Ahlfors, som redan innan han hade fyllt 30 fick det som kallas för matematikernas Nobelpris, Fieldsmedaljen.

Många år senare, 1969 för att vara matematiskt exakt, tillfrågades han vad han ansåg vara det viktigaste i livet. Efter en stunds funderande svarade han: Utan tvekan alkoholen.

En replik som i dag få dristar sig att uttala offentligt.

Jag har ingen aning om hur Ahlfors förhöll sig till Van Veeterens bedömning av livet, men provocerad av statens metoder för att minska på medborgarnas alkoholintag skall jag komma med ett blygsamt teoretiserande kring begreppet livskvalitet.

Det finns nämligen i dagens kanslistyrda samhälle en föreställning om att det goda livet uppnås genom offentliga begränsningar av det som av olika orsaker anses illa eller olämpligt. Det som inte får plats i resonemanget är att det goda livet inte är gott om det inte innehåller ett vitt spelrum av upplevelser, goda och dåliga. Annars blir livet bara en trist resa på en rak räls från födelse till död.

Jag har inte för avsikt att propagera för hejdlöst intag av alkohol eller andra droger. Däremot vill jag att vi skall öppna ögonen för att livet inte är en hälsosam historia och att det egentligen inte heller skall vara det.

Det skall vara en resa mellan toppar och dalar. Topparna söker vi i upplevelser som skiljer sig från de raka transportsträckorna mot morgondagen. Det kan vara att springa maraton eller spela tennis, det kan vara resor i musikens eller litteraturens värld, det kan vara kärlek och närhet till andra människor, men det kan också vara kontakter med andra medvetandenivåer eller känslolägen, ibland underlättade av alkohol.

De allt stramare regler vi begåvas med från högre ort kommer naturligtvis till inte av illvilja utan av en tro på att vi får en bättre värld. Ofta är det så, men dessvärre börjar vi nå ett läge där det personliga ansvaret för att fatta riktiga beslut ersätts av en dunkel föreställning om att ansvaret ligger hos samhället. Vi uppfostrar inte våra barn, det får vara skolans sak. Vi ger inte pengar åt nödställda, vi betalar ju skatt, och då skall samhället sköta om dem. Våra egna bedömningar av vad som är rätt ersätts av statens.

Att ta ansvar för sitt eget liv och för andras blir lättare om vi helt klart förstår att vi själva och ingen annan, trots statens nödvändiga regelverk, bär ansvaret. Men våra försök att söka det från vardagen avvikande och livgivande är något staten inte med onödigt moraliserande skall störa, trots att det kan kosta en del när vi inte lyckas. Statsmoral har legat som grund för många av världshistoriens tragedier.