En sista trygg utpost

Min första skoldag var den bästa. Ny ryggsäck, nya vänner. Huvudet fullt av nya drömmar. Sen blev det svårare. Kanske för att det fanns allt mer att lära samtidigt som allt mera energi gick åt till att knäcka de sociala koderna på skolgården. Kanske för att folk mobbades, för att elever, lärare och föräldrar kände sig trötta och otillräckliga. Ja, när jag tänker efter känns det ibland som ett under att jag tog mig genom grundskolan.

Jag tänker på det här när jag läser om oron över de finlandssvenska pojkarnas svaga läsförmåga. Känslan av att vilja lära sig något men inte lyckas. Irritationen då ens föräldrar inte vet hur det där med bråktal eller skönlitteratur egentligen fungerar och därför inte kan hjälpa en. Då förutsättningarna saknas. Men mest tänker jag på skammen som kan följa av det.

För medge: Inte heller som vuxen finns det särskilt ofta plats att misslyckas, göra om och göra rätt, kanske till och med backa några steg. Tvärtom känner de flesta av oss fortfarande både stress och obehag inför våra tillkortakommanden. Tid att på allvar ta itu med dem finns sällan i en värld där nära aldrig räknas.

Skolan har här chans att vara en sista trygg utpost där det är okej att tveka, famla, försöka på nytt. En plats där man vågar se det skeva utan att stämpla för livet. För jag är fullt övertygad: Innerst inne vill varenda en av oss kunna läsa, också tonårskillar.