Rutin och pitbullmentalitet
Robert Åsbackas nya bok handlar om den arbetande, kämpande, skrivande kroppen. Bara man håller på så blir det en bra läsupplevelse.
Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut. En bok om kampkonst och litteratur Schildts&Söderströms 2013
Medan jag läser får jag ibland en känsla av att författaren driver med mig. Människor som heter Saar, Paul, Bernadette och Rakshana Radovsky brottar omkull eller slänger varandra i golvet, i tävling efter tävling, i stad efter stad i Europa, i grenar som heter pushing hands, moving step, fixed step ...
Garanterat fick jag till minst ett terminologiskt fel redan i den där meningen. Men Robert Åsbacka får skylla sig själv – skriver man en bok om kampsport och litteratur så får man räkna med att bli recenserad av någon som bara förstår sig på litteratur, om ens det.
Ett spår i Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut är att den utgör ett slags träningsdagbok inför EM i Italien 2012 i den traditionella kinesiska kampkonsten taijiquan (eller tai chi chuan). Taiji tänker vi fåkunniga på som kinesisk pensionärsgymnastik med lite meditativa undertoner, men det finns alltså en aspekt av den som handlar om helt annat, och det är vad författaren Åsbacka sysslat med i decennier, plus lite karate och jujutsu. Samt författarskap, faderskap och äktenskap. (De två sistnämnda går han dock inte närmare in på i boken.)
Ihärdigt, besatt
Så varför läser jag alls det här? Naturligtvis för det där ”och litteratur” i boktiteln. Och för att boken ändå, efter några tiotals sidors förvirring, lyckas snärja in mig rätt ordentligt. Jag läser för att jag vill vistas i Åsbackas språkvärld. Jag vill tänka på och minnas hans tidigare böcker, inte minst de tre senaste, Kring tor-
get i Skoghall (2006), Orgelbyggaren (2008) och Samlaren (2012) som jag tycker är så fruktansvärt bra.
I beskrivningarna av tävlingarna är det knappt så jag förstår vad han gör eller minns var, men det är inte poängen. Poängen är i stället själva hållningen. Ihärdigheten, besattheten. Fokuseringen på rutinen: ”Att rutinen ska öppna mot något. Det där känner jag, är kärnpunkten i det mesta jag håller på med. Rutinen, upprepandet, förutsättningslösheten. Att bara göra. I bästa fall hittar man något på andra sidan som man aldrig annars skulle komma fram till. Bortom rutinen finns en dold dörr.”
Plötsligt slår det mig att just den där beskrivningen kunde gälla också psykoterapi av den traditionella psykodynamiska skolan; 34 gånger 45 minuter i veckan under flera år, samma plats, samma tid, samma människa, samma trams och samma insikter. Rutin, ibland så tråkigt att klockorna stannar – tills man får upp den där dörren. (Och så stängs och försvinner den igen, men man vet att den finns.)
Så visst, jag kanske börjar fatta vad Åsbacka gör när han tränar, eller när han etablerar en massivt tids och muskelkrävande promenadrutin med familjens hund. Han bara gör, gör och gör, och så blir det något. Kanske det är så här just han måste hålla på för att kunna skriva, för att hålla ihop, för att kunna fungera?
Pitbullmentalitet
Hela kampsportsgrejen hör också ihop med ett skrämmande och fascinerande tema som dyker upp gång på gång i hans romaner, nämligen våldet. Mäns våld mot kvinnor, grabbigt slagsmålsvåld, de våldsamma konfrontationerna mellan hård materia och mjuk människa.
Han hänvisar några gånger till sin personliga våldserfarenhet, ett förflutet som ung gatukämpe och god förtrogenhet med en ilska som han jämför med den fruktansvärda smärtsjukdom som kallas Hortons huvudvärk, ”en blixtrande ilska som inte viker, som går rakt på och igenom, oavsett vad det kommer att kosta”. Den kan göra sig påmind när rumsgrannarna på hotellet väsnas, eller när han tänker på klassfrågor. Men med åren alltmera sällan, konstaterar han lite ambivalent – tänk om den också är en kraftresurs som kan tyglas i tävlandets tjänst?
När han skenbart godmodigt reflekterar över vad som behövs för att man ska bli riktigt bra på kampsport, räknar han som en möjlighet in ”en allmän pitbullmentalitet” och man inser att han kanske vet en del också om den. Minst lika mycket vet han om behärskning, det är vad kampsport trots allt också handlar om.
Men tro inte att det här är en testosteronstinn machobok. Tvärtom är den eftertänksam, full av trevliga stickspår, ibland rolig, mera slösaktigt språksam än mycket annat Åsbacka skrivit.
Kroppen, skadan, döden
Som en vänlig nick mot de läsare som uppskattade Orgelbyggarens fina komposition kring den sårbara gamla kroppen beskriver han den vältrimmade medelålders kroppens väg från blessyr till blessyr; armen, nacken, tån, höften, handleden, hu vudet, vaden ... Livet sätter spår, vare sig det handlar om att lassa fiskmjöl och galler till minkburar, få tån överkörd av en gaffeltruck, försträcka nacken när man letar efter reselektyr i bokhandeln, eller slita för hårt på den höft man haft i femtio år.
Och den läsare som inte kan släppa tanken på det sjaskiga och fasansfulla mordet i Samlaren, kan här få lite bakgrund till varför just Robert Åsbacka måste skriva också den boken.
Visst håller jag med hans vän Zelkja och hans förlagsredaktör som rått honom att inte skriva för mycket om tävlingar. Småirriterad kan jag dessutom bli på vissa engelska citat som språkligt inte är av den kalibern att de inte lika gärna kunde ha översatts till svenska. Men den ickekampsportande läsaren kan låta tankarna vandra lite medan hen läser om tävlingarna, fnysa åt engelskan och läsa vidare i förvissning om att helt strax dyker det upp något intressant och tänkvärt igen. Och för kampsportaren finns här säkert massor av godis som jag inte har en aning om.