Brev som förändrar bilden
I snart ett år nu har jag gått och funderat på några rader i ett brev.
Det handlar inte om ett brev jag själv fått eller skrivit, det handlar om ett brev från Eyvind Johnson till ungdomsvännen och författarkollegan Rudolf Värnlund. Det skrevs 1921, det finns i Kungliga bibliotekets handskriftssamling och det citeras av arkitekten och litteraturvetaren Mats Tormod i doktorsavhandlingen Till en berättelse om tröst. Eyvind Johnson omläst som jag var opponent på i fjol.
Tormod beskriver åskådligt hur breven i efterhand censurerats genom klippning. ”Klippen skär ibland tvärs över arken, ibland snävt kring några meningar eller ord, kanske namn som sparats eller kastats, blivit hål eller ensamma pusselbitar.”
Men så här lyder några rader som obönhörligt finns kvar: ”Kan jag njuta av en kvinna erotiskt har hon ej mer värde än andra animala företeelser – njuter jag av henne andligt är hon knappast kvinna – möjligen ett kvinnligt undantag. Njuta en groda andligt – går knappt – men låren lär ju vara rätt så delikata.”
Här krävs nu en djup inandning för att kunna fortsätta, men alltså: Jag träffade Eyvind Johnson flera gånger i början av sjuttiotalet, åren innan han fick Nobelpriset. Jag var ung doktorand, jag skrev om hans Odyssevsroman Strändernas svall, jag var hemma hos honom i Saltsjöbaden. Han var mycket vänlig, han gav mig en lång lista han själv sammanställt över den homerologiska litteratur han hade använt. Jag för min del var mycket andäktig, för mig var han olympiern och när jag satt i hans soffa satt jag på yttersta kanten. Jag blev bjuden på lunch och på middag, en gång låste jag in mig på hans toalett och räddades av hand finlandssvenska fru, Cilla, som öppnade utifrån och muntert sade: ”Det här händer alla våra gäster.” Vid matbordet var han mindre olympisk, då talade han gärna – och uppbragt – om att Saltsjöbanan hotades med nedläggning. Cilla Johnson – som givetvis hade lagat maten – avbröt honom ibland genom att vända sig till mig med uppmaningen: ”Berätta lite skvaller från Helsingfors!”
Men vad skulle jag ha tänkt om de där raderna om jag känt till dem då? Och vad ska jag tänka nu?
” Han var mycket vänlig, han gav mig en lång lista han själv sammanställt över den homerologiska litteratur han hade använt. Jag för min del var mycket andäktig, för mig var han olympiern och när jag satt i hans soffa satt jag på yttersta kanten.”
Jag kan tänka att Eyvind Johnson den gången var tjugoett år och att han och Värnlund var två fattiga, sårbara proletärungdomar med ett starkt självhävdelsebehov och både Nietzscheläsning och erotiska nederlag bakom sig. Att de skröt för varandra samtidigt som de befäste sin machomanliga, homosociala gemenskap. Att också jag genom åren har anpassat min brevton efter mottagare och kanske inte alltid menat precis varje ord jag skrivit bokstavligen.
Ändå förstår jag inte varför han som förstörde så mycket skulle spara just de raderna och jag är glad att jag inte kände till dem när jag själv var tjugofem. Och förresten, visst är det så att Saltsjöbanan finns kvar? Det är jag också glad för även om jag inte åkt den de senaste fyrtio åren.