Östra rikshalvans roll
Redan länge har det stått klart att Finlands sak även är Herman Lindqvists sak. Sympatin resulterar nu i en hel bok.
Han gick om flera klasser i Helsingforsskolorna Lärkan och Lönkan tills han till slut blev student 1964 och kunde återvända till sitt hemland Sverige för att göra karriär som krigsreporter och författare.
Efter den dagen har Herman Lindqvist inte missat en chans att påminna den svenska allmänheten om Finlands och Sveriges gemensamma historia, om existensen av en finlandssvensk minoritet i Finland och han har envist propagerat för att Svenska Akademien bör få en medlem från Finland.
Därför är det logiskt att Herman Lindqvist efter att ha gett ut otaliga böcker i historia nu publicerar verket När Finland var Sverige om Finlands 700 år som jämbördig del av konungariket Sverige.
Boken är på bägge sidor om Ålands hav en nyttig påminnelse om Finlands roll från de första korstågen i österled till den 8 oktober 1809 då von Döbeln tårögd tog farväl av de finländska trupperna på Umeå torg.
Problemet med När Finland var Sverige är det boken handlar om, den gemensamma historien. För de svenska kungarnas krigshistoria, från Gustav Vasa till Fänrik Stål, är i högsta grad också Finlands historia och välkänd från förr, bland annat från Herman Lindqvists tidigare böcker.
Lindqvist ska ändå ha erkänsla för att han i anslutning till viktiga slag försöker uppskatta de finska soldaternas antal, finskt befäl och hakkapeliternas insats. Av boken framgår att Finland ingalunda var en förfördelad del av riket utan en jämbördig del, som visserligen i likhet med andra delar av Sverige tidvis led under misslyckade, krigstokiga kungar.
Ibland gynnades Finland, Åbo blev andra universitetsstad efter Uppsala och bygget av Sveaborg var den största militära satsningen någonsin i Sverige.
Inte tortyrtålig
Lindqvist bjuder som vanligt på många dråpliga historier. En handlar om Erik Brahe som 1756 deltog i drottning Lovisa Ulrikas försök till statskupp. Brahe skulle i likhet med andra kuppmakare torteras, men slapp för att han kunde visa upp läkarintyg på att han inte tålde tortyr.
Herrgårdar som finns kvar än i dag i Finland passerar revy i Lindqvists bok, liksom många adliga ätter med stora egendomar. Alla gånger är meriterna för att släkten skulle adlas inte lika imponerande, det kunde räcka med att någon lånat kungen sin häst. Men adelskapet är fortfarande i kraft.
Enligt Herman Lindqvist var det inget större problem för makteliten i Stockholm att det i riket talades flera olika språk, finskan var i alla tider accepterad. Officerare, präster och domare i östra rikshalvan förutsattes därför behärska finska.
Det ställdes ibland förslag om att man skulle försvenska Finland på samma sätt som Skåne. Där fick bönder som talade danska sin tunga avskuren. Tala om ”tvångssvenska”. Förslagen på försvenskning av Finland förkastades varje gång, kanske för att det i kungens hov alltid fanns ett stort antal rådgivare och adelsmän från den östra rikshalvan.
Herman Lindqvist skriver att många ledande svenska ämbetsmän som kom resande till den östra rikshalvan i flera hundra år häpet rapporterade hem att ”de talar ju fortfarande finska här”. Någonting har ändå förändrats. I dag rapporterar svenskar som besöker Finland häpet att ”de talar ju fortfarande svenska här.”