Konsten att omorganisera
Fem veckor av samarbete mellan koreografen Simo Kellokumpu, konstnären Vincent Roumagnac och fotografen Aurélie Pétrel utgör det material som Reset baserar sig på. Trion har bland annat träffat och dokumenterat personer som uppträtt på Zodiaks scen. I performancen är dessa möten närvarande i form av blänkande fotografier tryckta på aluminium, som tillsammans med annat material som arbetsgruppen skapat och assimilerat flyttas omkring i lokalen.
Zodiak förknippas med nutida dans, men Reset innehåller bara få aspekter av detta. Något koreografiskt ligger som en skir hinna över performancen: det finns rytm och disciplin. Detta kan ändå främst skönjas genom koncentration och genom att låta sig uppslukas av den repetitiva omorganisering som performancen är.
Subjektiv upplevelse
Utan ett hängivet närmandesätt är Reset ungefär lika givande som att vänta på sin tur i apotekets receptkö med tjugofem personer före i kön. Avskalat alla de stora orden i programbladet är Reset nämligen nästan torftigt: till synes betydelselösa saker – ribbor, tejprullar, fanerplattor – samt gruppens fotografier flyttas runt i den stora svarta salen av de uttryckslösa Kellokumpu och Roumagnac, medan Pétrel iakttar, sitter vid en laptop eller dokumenterar med sin kamera. Det svårdefinierade i Reset för tankarna till Fluxusrörelsen, men också till de elaka fördomar som finns om nutidskonst.
Det är tillåtet att komma och gå som man vill, att stanna hela fyra timmar eller bara en tiondel av tiden, att röra sig i utrymmet, att gå på wc eller ta en rökpaus. Mobiltelefonen skall dock stängas av. Utan detta människans besjälade totemföremål som snuttefilt finns det ingenting annat än att iaktta, betrakta och antingen låta sig uppslukas eller bli uttråkad.
”Utan ett hängivet närmandesätt är Reset ungefär lika givande som att vänta på sin tur i apotekets receptkö med tjugofem personer före i kön.
Den tålmodiga åskådaren belönas av det estetiska och fragila interludium som uppstår då Zodiaks kolsvarta och släta golv tvättas efter att hela utrymmet tömts. Septembersolens vackra eftermiddagsljus lyser in över det glänsande våta golvet som sakta torkar. Vattnet avdunstar och skapar mönster, Roumagnac och Kellokumpu knotar runt med orange trasor och snabbar upp processen medan åskådarna smuttar på te ur pappersmuggar.
När golvet är torrt och fönstren stängda flyttas föremålen tillbaka till nya ställen och nya stillebenaktiga kontexter uppstår sakta. Det är lakoniskt och meditativt. En eufemism för hopplöst tråkigt? Kanske. Subjektivare upplevelse än Reset får man leta efter.