Vilken färg har det nya Tyskland?
Det är ett nytt Tyskland som går till val om knappa två veckor. Ett förändrat och annorlunda Tyskland, helt olikt det Tyskland som för fyra år sedan gav förbundskansler Angela Merkel och hennes kristdemokrater, CDU med dess bajerska systerparti, CSU, förn
Sedan fyra år tillbaka har Tyskland letts av Merkels dreamteam, en borgerlig regering tillsammans med Fridemokraterna, det marknadsinriktade FDP.
Men eurokrisen har slagit till på livets alla nivåer också i det välmående Tyskland. Klyftorna i samhället har blivit bredare och djupare. Men trots vänsteroppositionens frierier till de cirka sju miljoner tyskar, som drar sig fram på kortidsjobb och fem euros timlöner, fattas genklangen. Paradoxen är att väljarnas verklighet är en annan än de politiska partiernas.
År 2009 kunde Merkel pusta ut efter tvångsäktenskapet med socialdemokratiska SPD, i en så kallad stor koalition – Die Große Koalition.
– Aldrig mera, sade både Merkel och SPD.
Die Große Koalition är det verkliga spöket i tysk politik. Men nu är vi kanske där igen. Med mindre än två veckor kvar till valet börjar skillnaderna i opinionsunderstöd mellan CDU och SPD krympa. Hittills har CDU stått kring 40 procent, medan SPD legat rejält under 30 procent ända sedan förra valet.
Ett nytt tvångsgifte kan vara ett troligt alternativ. SPD:s kanslerskandidat Peer Steinbrück uppmanar Merkel ”att inte bränna några broar”. Merkel låter dörren stå på glänt. Sådana signaler redan nu är verkligen något nytt. För i tysk politik hör det till att aldrig tala högt om Die Große Koalition, fast den möjligheten alltid finns i tankarna.
Spöket skall motas i grind. Merkels största problem är regeringspartnern. FDP:s väljarstöd har rasat och balanserar nu på 5–6 procent. Snubblar partiet på 5-procentströskeln är den så kallade svart-gula koalitionens saga all. (Färgerna i tysk politik används fantasifullare än hos oss!)
Till råga på allt dömde ordförande Philipp Röslers eget ministerium, ministeriet för näringsliv och teknologi, nyligen ut CDU:s och FDP:s vallöften som ”ogenomförbara” utan att öka skuldsättningen.
Inte trevligt vare sig för Rösler eller hans förbundskansler, som gått starkt ut mot skattehöjningar. Av samma orsak är svart-grön inget alternativ. (”Trafikljuskoalitionen”, röd-gul-grön talar ingen längre om). Die Grüne, ”Energipartiet”, valtalar bland annat om kostnaderna för den kommande energiomställningen. Den blir dyr. De gröna ser, liksom sin bundsförvant SPD, statliga subventioner och höjda skatter som oundvikliga.
Men ”högre skatter” uppfattas som ett rött skynke litet varstans och tros kullkasta drömmen om en röd-grön regering. De gröna opinionssiffrorna har dalat till 13 procent. En röd-rödgrön regering då? Nja, Die Linke är nog ännu inte regeringsdugligt, är det allmänna svaret.
Så trots att veteranen Gregor Gysi, som hängt med sedan DDR-tiden, hävdar att han vore en utmärkt utrikesminister går hans dröm knappast i uppfyllelse. Vänsterpartiet Die Linke vill lämna Nato och godkänner inte Lissabonfördraget. Svårt att kom- binera med SPD:s och De grönas valprogram.
Partiet satsar visserligen på föryngring i form av snärtiga unga kvinnor i toppen, som eventuellt kan betala sig om fyra år, 2017. Men nu skriver vi 2013 och det finns redan tillräckligt mycket nytt för Angela Merkel att bita i.
Men Frau Bundeskanzlerin är inte den mäktigaste kvinnan i Europa för intet; hon är en hård, skicklig och driven politiker, med bra väderkorn för nya vindar och hon gör ofta små, knappt märkbara ändringar i sin strategi.
Den moderliga imagen, ”die Mutti” är äkta. Angela Merkel är ingen internationalist och ingen stor visionär i fråga om EU, som hon närmast betraktar ur bankernas och näringslivets synvinkel. Frau Merkel är sparsam och praktiskt lagd och beundrar de schwabiska husmödrarna. Själv
”Frau Merkel är spar
sam och praktiskt lagd och beundrar de schwabiska husmödrarna. Själv skulle hon troligen gärna bygga upp ett ’Biedermeiertyskland’ med pelargoner och spetsgardiner, men nu ligger krisen i euroområdet
på hennes axlar.”
skulle hon troligen gärna bygga upp ett ”Biedermeiertyskland” med pelargoner och spetsgardiner, men nu ligger krisen i euroområdet på hennes axlar.
Det nya Tyskland har inte bara nya väljare, också de gamla och beprövade väljarna har ändrat sitt beteende. Nästan en tredjedel antas först i valbåset avgöra vem och vilket parti de skall ge sin röst. Därför sätter de flesta partier in storstöten först under den sista veckan innan valet den 22 september.
”Obeslutsamma väljare kan man ännu påverka”, heter det på SPD. Där räknar man med att Merkels opinionssiffror är så höga att de bara kan sjunka. Men väljarsympatierna är numera lika oberäkneliga som vädret. Också här är klimatet statt i förändring, i dag soligt och varmt, i morgon kan isande vindar blåsa. Annat var det förr: då var den tyska väljaren sitt parti trogen, på samma sätt som man höll på sin fotbollsklubb, gick till sin församling eller hörde till sitt fack.
Men dagens väljare har emanciperats och ställer nya frågor – som kräver nya svar och till det behövs tydligen nya krafter. Av de 32 partier som ställer upp finns flera nykomlingar, men bara en har gjort sig gällande: det eurokritiska Alternative für Deutschland (AfD).
AfD kan överraska. Om så sker, betyder det att alla partier, inklusive CDU, SPD och i synnerhet FDP har misstagit sig på vad som verkligen oroar väljarna. Framför allt vad som ligger äld- re borgerliga väljare, medelklassen och pensionärerna närmast om hjärtat. De oroar sig för sina besparingar, sina pensioner och sin ålderdom.
För dem är eurokrisen ett socialt problem och beaktansvärt är att bara en av tio tyskar tror på regeringens försäkringar att eurokrisen börjar vara övervunnen.
Alternativet för Tyskland grundades först i februari i år, men har redan över 16 000 medlemmar. De andra partierna har åderlåtits; avhopparna kommer både från CDU och FDP, men också från mera obskyra grupperingar som främlingsfientliga Die Freiheit (Frihetspartiet) och de nationalitiska Republikanerna.
AfD är omstritt, men tycks ha träffat rätt.
AfD vill att euroräddningen i sin nuvarande form avslutas. Euron kunde indelas enligt ländernas bärkraft, en ”sydeuro” skulle minska trycket på Grekland, Spanien och Portugal.
AfD har ett stöd på cirka 3–4 procent, men ett par ledande forskningsinstitut tror att det faktiska väljarstödet är större. Precis som ingen uppger i opinionsmätningarna att rösten går till högerextremiska NPD, medger man heller inte att uppstickaren tydligen har blivit vad den ger sig ut att vara – ett alternativ för Tyskland. Återstår att se. I andra ändan av debatten förundrar man sig över att De gröna duar sina väljare! Allt har inte förändrats i det Tyskland som går till val den 22 september.