Doft av milsvid förundran
Bo Carpelans sista diktsamling domineras ofta av känslor av ensamhet och förlust. Men dikterna är nästan lika bra som allt annat författaren gett ut, skriver Michel Ekman.
Mot natten är den sista diktsamling Bo Carpelan skrev, vilket betonas av bokens undertitel Dikter 2010. Då var han redan märkt av den sjukdom som tog hans i liv i början av 2011. På dikterna syns det inte. De är lika bra som nästan allt annat Carpelan gav ut. Däremot kanske vetskapen gör det svårare för läsaren att närma sig dem med oförvillad blick. Man vill gärna söka en syntes eller ett avslutande budskap när en av vår tids största poeter avslutar sitt verk. Det kan betunga ens läsning.
Finns det då ett sådant budskap? I viss mån ja, men Carpelan var inte de tillspetsade formuleringarnas man. Hans författarskap var under de närmare sextio år det fortgick ovanligt homogent. Idealen växte fram med små åthävor. Han var alltid trogen det verkliga och tron på poesin. Det personliga idiomet utvecklades och Carpelan breddade sitt register, men det skedde organiskt, utan plötsliga stilistiska eller idémässiga omvälvningar. ”Förändra dig inte, fördjupa dig”, skrev han. Och han drabbades aldrig av tvivel på sina uttrycksmedel. I Mot natten finns en dikt som griper tillbaka på många äldre verk i sin tro på att poesin klarar alla de test livet ställer en människa för. Trots de många mörka stråken i Carpelans författarskap fanns hos honom en grundläggande optimism och livstillvändhet som just dikten kunde ta fram: Om också berg sjönk ner i mig och trädens skuggor skulle skymma en doft av hägg och lindens lek kring varma dagars honung, binas sång och junis klarhet – om allt detta förvandlades till natt, så skulle dock mitt öga söka himmelsvalv och gräs, och hjärtat söka diktens klara stjärna och orden som var gryningsmorgon i tystnad rymmer längtans glans och mål att överleva döden: ett varde ljus.
Som titeln antyder är många av dikterna i Mot natten betydligt mörkare än denna. Känslor av ensamhet och förlust dominerar ofta, och jaget kämpar för den livsviktiga förmågan att knyta an till den omgivande världen. Det var alltid en central tanke hos Carpelan – att den samhörighet med världen och medmänniskorna som beredde vägen för skapandet inte var något självklart utan en gåva, något man med tålamod inväntar och bereder sig för. Många gånger citerade han John Keats ord om den ”negativa förmågan”, som innebär just att man uthärdar just denna osäkerhet. I Mot natten finns till exempel dikten ”Ting”, som gestaltar ett skapande uppvaknande: Dagar vi kallar döda ting, plötsligt när vi ser dem talar med tystnad språk som en del av vårt språks skönhet, nytta
Ofta skildras ändå situationer när världen förfrämligas, jaget överfalls av ensamhet och isolering och minnet blir ”en varg / som blev en skugga”. Bokens dynamik och spänningar skapas till stor del av denna rörelse mellan mening och omening, närhet till världen och avstånd. Mycket fint gestaltas den i dikten ”Stäppen”, en meditation över en av Anton Tjechovs finaste noveller med sam- ma titel. Det är skildringen av en liten pojkes långsamma färd över slätten då han lämnar hemmet för att börja i läroverk i en avlägsen stad. Carpelan tar fasta på naturens tröstande kraft som småningom dämpar den sorg och saknad pojken känner efter uppbrottet från allt det välkända.
I den nya kontext diktsamlingen erbjuder, en gammal, döende mans värld, växer det tjechovska temat. Precis som i flera andra av Carpelans barndomsskildringar sammansmälter då och nu, ungt och åldrigt, ljust och mörkt, och skapar ett konglomerat av det mänskliga: Som en öppnad port av ljus reser sig stäppen framför honom, öppnar gräset och böjer sig över fåglarnas flimmer, far i svindel med ekrar av gräs under svarta moln. Solen, en blodfylld frukt rullar långsamt ned i en osynlig klyfta där fågelsången sprids som regnstänk, smala silvriga droppar av längtan hem – slätten vaggar genom hans kropp, fyller honom som en solros vänd mot ljuset, milt, som hade ett strävt liv av sömnens händer strukit över hans hår och i hans öra viskat: mod! Å, denna doft av milsvid förundran! Själva tiden slumrar i gnisslet av vagnen som under stjärnhimlens valv för honom in mot det okända, hemlighetsfulla livet, som en mörk, öppen rymd.