Hitchcocks första steg
Alfred Hitchcock är höstsäsongens namn på vårt Nationella audiovisuella arkiv, alltså Filmarkivet. Serien presenterar regissörens hela engelska produktion under åren 1925–1939 men särdeles spektakulär var öppningen ”The Hitchcock 9”, namnet på British Film Institutes (BFT) oerhört ambitiösa restaureringsprojekt 2012 som gällde Hitchcocks nio stumfilmer. Den tionde, The Mountain Eagle (1926) är dessvärre, åtminstone än så länge, förlorad.
Restaureringsarbetet har byggt på en kombination av digitala och traditionella (fotokemiska) metoder och har inneburit ett insamlande av alla tillgängliga kopior, både BFT:s egna och många utländska, som sedan jämförts och behandlats ruta för ruta. Enstaka scener har kommit till och de svartvita filmernas tonalitet och rytm har genomgått förändringar.
Alla som läst François Truffauts förträffliga intervjubok Hitchcock om Hitchcock (1966) minns att mästaren själv beskrev sina tidiga alster i ganska förklenande ordalag även om The Lodger (1926) och Blackmail (1929) kan sägas vara äkta vara som förebådar det som komma skall. Också boxningsdramat The Ring (1927) bjöd på många visuella snitsigheter.
” ... mästaren själv beskrev sina tidiga alster i ganska förklenande ordalag.”
Men även i mindre intressanta verk, ofta filmade pjäser, har filmhistorikerna försökt finna nycklar och ledtrådar till typiska Hitchcockteman. Allt det som tangerar lust, skuld, moral och religion, överföring av skuld och oskyldigt misstänkta. Redan i den allra första The Pleasure Garden (1925) finns en sekvens med en spiraltrappa, en välkänd byggnadskonstruktion i Farliga lögner (1941), Skuggan av ett tvivel (1943), Ödets nyckel (1946) och självklart i Psycho (1960). Trappan som förbinder jaget med ”detet” och ”överjaget”.
Även om man inte med ljus och lykta söker efter signifikanta symboler bjuder dessa tidiga stumfilmer på många magiska ögonblick som fångat tiden och miljön. Eller väcker till liv stjärnor från fornstora dar. 1920-talets avgudade matinéidol Ivor Novello eller den diminutive irländaren Barry Fitzgerald som ses i sin andra filmroll i Juno och påfågeln (1929), han som sedermera blev klurig karaktärsskådespelare i otaliga Hollywoodfilmer. I Manxmannen (1929) introducerades blonda Anny Ondra som Hitchcocks måhända första prototypiska hjältinna, hon som sedermera ingick ett långt och harmoniskt äktenskap med Tysklands tungviktsstolthet Max Schmeling.
Filmer som står för patina och frammanar en proustsk känsla. Plötsligt har vi återvänt till Londons pulserande centrum på 20-talet, till frihetskampens Dublin eller till en fiskeby på Isle of Man.