Familjeband förpliktar
Familjen Savage. Yle Teema 21.00.
Seriöst men inte sentimentalt nalkas Tamara Jenkins svåra teman som ålderdom, demenssjukdom och komplicerade släktband i Familjen Savage (The Savages, USA 2007) som aldrig visades på våra biografer. Det utesluter inte heller stråk av svart humor som artikuleras med tungan rätt i mun utan att snegla åt situationskomiken eller såpan.
Jon ( Philip Seymour Hoffman) och Wendy ( Laura Linney) Savage är två medelålders syskon på östkusten som haft dålig kontakt med varandra. Ännu sämre är syskonens relationer till fadern ( Philip Bosco) som verkar långt borta i Arizona. Men en dag nås de av meddelandet att den lynnige gamle grinvargen håller på att bli helt dement, troligtvis i kombination med Alzheimers sjukdom. Syskonen är tvungna att för en stund glömma sina egna bekymmer och vardagsneuroser och försöka få in fadern på ett vårdhem som hittas i Buffalo där sonen bor.
Bägge syskonen är kulturellt orienterade personer. Jon är dramaprofessor mitt inne i ett bokprojekt om Bertolt Brecht och inslag av svart komedi i hans pjäser. Också Wendy försöker satsa på det dramatiska författarskapet och är i färd med att söka stipendier för sin verksamhet. Samtidigt är det uppenbart att de smått patetiska syskonen är betydligt mer förtrogna med världslitteraturens dramatik än med det verkliga livets. Jon lever tillsammans med en polska vars visum går ut då han tvekar att gifta sig med henne. Och Wendy har inlett ett trist och av skuldkänslor präglat förhållande med en gift man i grannskapet.
Både Hoffman och Linney bjuder på ett nyanserat och känsligt spel i ett drama där temat ändå är något annat än barnens försummelse (som i Yasujiro Ozus Tokyomonogatari eller Leo McCareys Make Way for Tomorrow). I en epilog avslöjas faderns tyranniska jag som skapat syskonens emotionella ärr men hans tillstånd bringar dem även närmare varandra. The Savages står dessutom för ett fint ljudband med allt från Peggy Lee, Irving Berlin, The Kinks till Tolvskillingsoperan och Lotte Lenya.