Östra Ukraina nästa?

Hur långt är Putin beredd att gå? Det är frågan som alla ställer sig efter att Krimhalvön och Sevastopol med expressfart införlivades med Ryssland i går.

Det hela gick som på räls: knappt hade Putin avslutat sitt tal till federationsrådet förrän pukor och trumpeter åter ljöd i den pampiga Kremlsalen. Flaggorna bars in, avtalet lades fram på bordet, Putin och det lokala ledargarnityret skrev under och saken var klar. Krim och Sevastopol tillhör Ryssland.

Precis så här har Putin agerat hela vägen. Målmedvetet, blixtsnabbt. Medan västvärlden försöker bestämma sig för hur man ska svara på Putins senaste drag har han redan gjort följande. Han ställer väst inför fullbordat faktum och möter varje ifrågasättande med samma uppmaning: Se er själva i spegeln.

Det var ingen slump att Putin under gårdagens tal drog fram såväl det självständiga Kosovo som invasionen av Afghanistan och Irak samt biståndet till de libyska rebellerna då de lyckades störta Muammar Gaddafi. Bitterheten mot västvärldens utrikespolitik och försök att sprida demokrati på bekostnad av ryska intressen var tydligare än någonsin. Tidigare brukade Putin visserligen uttrycka en stor irritation över EU:s och USA:s agerande, men samtidigt har han i nio fall av tio låtit bli att göra verklighet av sina hot. (Med vissa tydliga undantag, som i fallet Georgien.) Nu är det slut på den politiken – det är kalla kriget som gäller.

Det senaste citatet är inte mitt utan tillhör Sergej Markov, en politisk hök och Kremlvänlig analytiker som anses ha goda kontakytor i maktens hierarkier. Jag träffade honom på planet till Simferopol förra veckan. Markov reste ekonomiklass, bekvämt utstyrd i flygtofflor och ivrigt läsande Kommersant. Han var på väg till Krim för att göra sin plikt som valobservatör under folkomröstningen och tillägnade mig älskvärt över en halvtimme av sin tid.

– Det nya kalla kriget är inte geopolitiskt, sade han något överraskande. Det är ideologiskt. Ni har er ideologi, vi har vår. Ni kallar era samhällen demokratiska. Det har vi genomskådat för länge sedan. Ni vill ta över världen men nu är det stopp. En gång för alla. Nu är det Ryssland som har övertaget.

– Vad innebär detta i praktiken? undrar jag.

– En längre tid av isolering mellan Ryssland och väst, konstaterade Markov belåtet.

Putin kan ibland vara känslosam, det var han bitvis i går. Han gjorde ett emotionellt inlägg om Krimhalvöns betydelse för det ryska folket, i all synnerhet om staden Sevastopol där ryska Svartahavsflottan ligger för ankar. Skickligt vädjade han till tyskarnas känslor. Ni ville återförenas – låt även oss få göra det. Att den tyska återföreningen var ett gemensamt beslut fattat av två självständiga stater, medan Krim har införlivats mot Ukrainas uttryckliga vilja, brydde han sig inte om.

Krims premiärminister Sergej Aksionov och parlamentets talman Vladimir Konstantinov såg något bortkomna ut i de ståtliga omgivningarna. Putin gjorde inte mycket för att få dem att känna sig hemma – han bevärdigade dem knappt med en blick. Han struntar i sina lokala underhuggare, oavsett om de är sydossetiska, abchaziska, tjetjenska eller ryska. Deras enda uppgift är att tjäna Kremls intressen.

Nu frågar sig alla om östra Ukraina står nästa i tur. Putin underblåste oron genom att konstatera följande: det var bolsjevikerna som införlivade ”det historiska södra Ryssland med Ukraina”.

– I dag är dessa områden sydöstra Ukraina. Vi accepterade detta. Men då utgick vi ifrån att de ryskspråkigas rättigheter skulle respekteras, meddelade Putin.

I klartext: östra och södra Ukraina tillhör historiskt sett Ryssland.

Om jag känner Putin rätt som taktiker väljer han att stanna precis här, vid Krim. Så här långt har han nämligen kunnat gå med påfallande lätthet. Östra Ukraina blir en svårare bit att knäcka. Tiotusentals döda ryska och ukrainska soldater kan bli ett mycket stort inrikespolitiskt problem.

Men Putin har redan visat att han är både en skicklig taktiker och en ledare som ibland ger efter för sina emotioner.