Den finske mannens ensamhet
Den nyligen bortgångne sociologen Juha Partanen var känd för sina många kärnfulla uttryck. Ett av dem berörde den finske mannen och hans ”heroiska drickande”, som Partanen och hans kolleger i slutet av 1970-talet undersökte bland annat med hjälp av finska filmer. Man talade också om ett ”mytiskt drickande”, och den ”kosmiska ensamhet” mannen går upp i, som motvikt mot kvinnans eller samhällets kontroll.
Jag kom att tänka på dessa tidiga uttryck för finsk mansforskning då jag läste Helsingin Sanomats reportage (15.3) om hur Finland uppdelas i ett manligt och ett kvinnligt reservat. Statistik för åldersgruppen 20– 29 (då man oftast bildar varaktiga parförhållanden) visar att männen är påtagligt fler i glesbygderna, medan kvinnorna dominerar i metropolområdena. Ingen ny trend, visserligen, för kvinnorna har vanligen flyttat först, men den karta HS presenterar är likväl bekymmersam. De män och kvinnor som intervjuas ger mycket riktigt uttryck för bekymmer som har med könet att göra; de urbana och kulturellt aktiva unga kvinnorna i Helsingfors beskriver hur svårt det är att hitta män som delar deras intressen, medan männen i Nilsiä i och för sig har samma bekymmer, men helt andra intressen – men framför allt har svårt att hitta kvinnor över huvud taget.
Jag ägnade själv några år i mitten av 1980-talet åt studier av den sverigefinske mannens ensamhet – som i många avseenden var monumental. Att finska män i samband med flytt till tätorterna oftast tappar terräng i förhållande till kvinnan var ingen nyhet, men i en sverigefinsk kontext var den relativa förlusten så mycket större, med tragiska öden som följd.
Denna könsrelaterade skillnad i sättet att tackla moderniseringen är ingen finsk specialitet. I själva verket är kön och sexualitet förmodligen några av de starkaste förklarande variablerna då vi försöker förstå de konflikter som runtom i världen uppstår i skarven mellan tradition och modernitet. Jag tyckte mig inse det första gången i samband med krigen i det sönderfallande Jugoslavien, det vill säga hur starkt hatet mellan tidigare bröder var kopplat till en moderniseringsprocess där männen tog ut sin revansch inte bara mot dem som hade fel religion, etnicitet eller språk utan också, och framför allt, mot kvinnorna. Det är säkert ingen slump att våldtäkter numera är en systematisk del av modern krigföring.
Och vidare; jag tror att den högerextremism som sprider sig som ett otäckt svampmycel till väsentliga delar färgas av ett lika ursinnigt som oreflekterat kvinnohat. (Att det är oreflekterat visas ju bland annat av att det ofta riktar sig mot invandrargrupper med likartad kvinnosyn.)
Vi kunde rita flera liknande kartor som den i HS, till exempel över andelen högre utbildade enligt kön. Sammantaget beskriver de ett samhälle där könet blir en lika utslagsgivande faktor som klasstillhörigheten tidigare varit. Det kan aldrig vara bra. Då förtrycket blir, eller upplevs, outhärdligt slår den förtryckte tillbaka. Och mannens hämnd är sällan vacker.
Thomas Rosenberg är sociolog och skriftställare.