1700-talet som poppig komedi
MUSIKTEATER Don Giovanni Giocoso – fritt efter Mozarts originalopera
Libretto: Lorenzo da Ponte. Svensk övers.: Erik Lindegren. Regi och koreografi: Jakob Höglund. Musik: Stefan Johansson. Scenografi: Suvituuli Saari. Kostym: Sofia Pantouvaki. Ljus: Alexander Salvesen. Peruk: Tuulia Lautamaja. Mask: Tuija Luukkainen. På scenen: Per-Magnus Barlaug, Emil Grundemo El Hayek, Jon Henriksen, Peter Hildén, Mari-Helen Hyvärinen, Julia Högnabba, Samuel Karlsson, Stella Laine, Elisa Makarevitch, Dennis Nylund, Amanda Nyman, Lilian Pettersson Tom Rejström. Musiker: Lotta Ahlbeck, Sarah Devoyon, Jesper Eklund, Jessica Lång. Teaterhögskolans och Sibelius-Akademins föreställning 17.3.
Vi kommer in i en rokokovärld med yppiga sidenkjolar, vitpudrade ansikten och franska hovfasoner som trots sin prålighet inte känns det minsta dammig. När Teaterhögskolans treor äntrar Don Giovannis 1700-talsvärld är greppet tvärtom fräscht. Inget tovigt plasthår i de vita perukerna, Tuulia Lautamaja har i stället skapat utsökta huvudbonader där vitt tyg veckar sig i lockar och puffar. Regissören och koreografen Jakob Höglund har i sin tur fått till en humoristisk och sensuell koreografi där könsroller luckras upp och sällskapsdans möter 90-talsrörelser.
Höglunds vision av Mozarts opera är en teatralisk, fysisk komedi där teman ur verket lyfts fram snarare än en kronologisk intrig. Det blir sex, otrohet och dueller alltmedan rollen som den promiskuösa adelsmannen Don Giovanni växlar mellan en rad manliga skådespelare.
Visst påminner det här om Sophia Coppolas Marie Antoinette där de tonårsaktiga dragen i överklasslivsstilen tas fram. Karaktärerna kan inte stirra sig mätta på sina spegelbilder, de ligger runt åt höger och vänster, alltmedan champagnen flödar. Partystämningen smittar av sig – det här är ungdom, glättighet och obegränsat pengaflöde.
Koreografin är retro, duellerna sköts genom skojig voguing och killarna bjuder på ett dansnummer som kunde vara lånat ur en Backstreet Boys-video.
Experimentlusten sprud- lar, men den utagerande publikkontakten är ett vågspel som någon gång riskerar bli lite påträngande. Så är det ju långt ifrån lätt att åstadkomma ett otvunget möte mellan publik och skådespelare där båda parter är avslappnade.
Mozarts musik och samtida elektropop möts i en salig blandning i Stefan Johanssons musikaliska vision. Det är stämningsfullt och ofta väldigt catchigt och den suveräna miniorkestern med studerande främst från Sibelius-Akademin spelar en viktig roll i att leverera soundtracket. Alexander Salvesens ljusdesign följer underfundigt musiken och försätter rummet i rätt stämning.
Men att berättelsen är manscentrerad kommer man inte ifrån och hur man än vänder och vrider hamnar kvinnorollerna i skymundan. På så sätt är valet av verk problematiskt, för visst är förste älskare alltid intressantare än hans offer.
Att det här är utpräglad ensemblearbete står klart, de vita maskerna och de utsvävande kostymerna slätar ut olikheterna mellan skådespelarna. Stella Laine sticker ut med sin otroliga operastämma som ger karaktären pondus, medan Emil Grundemo El Hayek har en särskild närvaro i en känslosam scen, bara för att nämna ett par namn. Huvudsaken är gruppdynamiken, den pastellfärgade myrstacken med rysch-pysch, vita strumpklädda ben, flörtiga ansikten som är så tjusig att beskåda.