”Blyga ombud”
– De är duktiga jurister, men onödigt blyga, säger Jacob Söderman om sina efterträdare som justitieombudsman.
Jacob Söderman vet vad han talar om. Han var justitieombudsmannen som blev åklagare i riksrätten och åtalade ex-ministern Kauko Juhantalo (C) för tagande av muta. Det gav JO-ämbetet synlighet och en ökning i antalet klagomål.
Fusket med valbidrag visar att risken för korruption finns även i Finland. Undersökningen mot chefen för narkotikapolisen i Helsingfors visar på saker som ser otrevliga ut, säger han.
Södermans biografi Jacke – Jacob Södermanin elämä, skriven av Heikki Saari, gavs ut på förlaget Siltala i går, på Södermans 76-årsdag. I boken, som har bra flyt, beskrivs hur Jacob Söderman fick uppgiften om att han skulle bli åklagare i riksrätten.
Åklagare utan erfarenhet
Söderman var i Köpenhamn på ett möte med sina nordiska kolleger och de hade råkat diskutera det faktum att i alla nordiska länder utom Danmark faller det på justitieombudsmannen att agera åklagare i riksrätten. Ombudsmännen hade konstaterat att ingen av dem hade någon betydande åklagarerfarenhet och skämtat om vad det skulle kunna bli av det hela om de sattes i den situationen. På hotellrummet väntade beskedet om att riksdagens grundlagsutskott föreslog att Juhantalo skulle åtalas.
Den djupt skuldsatta Juhantalo hade föreslagit för Scab-bankens chef Christopher Wegelius att staten skulle hjälpa till att rädda metallkoncernen Tampella, som var Scabs största riskobjekt, om banken hjälpte honom med hans lån. Rättegången fick stor uppmärksamhet i medierna och på förhand tippades Juhantalo, som anlitat en av landets bästa försvarsadvokater, utgå med seger. Men Söderman tog en aktiv roll som åklagare, något som var ovanligt på den tiden och fick snabbt ett övertag.
– Fallet Juhantalo var en personlig tragedi som berodde på hans skulder som företagare. Men vi såg på valfinansieringsskandalen att risken för korruption hela tiden finns, säger Söderman.
Böjliga EU-tjänstemän
Strax efter Finlands inträde i EU blev Söderman vald till EU:s första justitieombudsman. Det fanns mörka ögonblick då ingen riktigt visste vad EU:s JO skulle göra, men det gav också Söderman möjlighet att utforma ämbetet efter eget tycke. Transparens låg på allas läppar, men vad det innebar var oklart för många. Söderman fick chansen att driva nordisk öppenhet i EU-byråkratin. Tjänstemännen i Bryssel var förvånansvärt medgörliga.
– Efter lite skärmytslingar gav de med sig. De hade ett väldigt stort behov att visa att de är bättre än sitt rykte.
Den europeiska förvaltningen var mycket mer böjlig än finska myndigheter, säger Söderman.
– I Finland tyckte jag förvaltningen är mycket mer tjurskallig. När det var frågan om att de skulle ändra sig så fick man ju nästan hota med att åtala dem.
Osynlig JO
Söderman fick stor synlighet i finska medier både som JO och EU:s JO. I den senare rollen fick han uppmärksamhet också bland annat i Spanien och Italien. Sina finska efterträdare berömmer han som duktiga jurister, men han tycker de borde synas mer i offentligheten.
– Jag tycker det hör till JO-ämbetet att det syns vad man håller på med. De är onödigt blyga.
Läs Marianne Lydéns recension av boken på sida 19