Visst är det synd om Finland

Sovjetunionens sönderfall 1991 fick djupa ekonomiska återverkningar på Finlands ekonomi. Vad har vi lärt oss? Förvånansvärt lite.

VAD MAN äN kan utläsa ur president Vladimir Putins segertal till den ryska statsdumans bägge kamrar i tisdags är en sak säker. Några lugnande avslöjanden om var gränsen går för de ryska stormaktsambitionerna yppade han inte.

Därför är det all orsak för Finland att känna sig oroat. Inte inför hotet av en rysk invasion, utan på grund av vårt oproportionerligt stora ekonomiska beroende av ryska rubelturister och finländska företags möjligheter att klara sig på den ryska marknaden. VI HAR SETT liknande snabba och oförutsedda kast i österled förr, men det hjälper oss knappast nu. Glasnost och perestrojka i slutet av 1980-talet under Michail Gorbatjovs tid som Sovjetunionens siste ledare applåderas i Väst. Men ändå kom Sovjetunionens sönderfall som en överraskning, också för oss.

När Finland sjönk ner i den svåra ekonomiska krisen 1991 var det många som dyrt och heligt svor att vi aldrig mera skulle bli så beroende av en enda stor granne.

Och här är vi igen. FINLAND äR INGALUNDA ENSAMT om att med oro följa med utvecklingen. Men vi har svårare än många andra EU-medlemmar att stå solidariska med EU eftersom vi har låtit vårt ekonomiska beroende av Ryssland växa sig så stort.

Det påverkar i högsta grad vår utrikespolitik. I efterhand kan man säga att det kunde ha varit klokt att vara mer lyhörd för den maktkon-

”Det kunde ha varit klokt att vara mer lyhörd för den maktkoncentration som har pågått i flera år.”

centration som har pågått i flera år. Men å andra sidan, Finlands linje har alltid varit att hellre inkludera än exkludera. I EN INSäNDARE i Helsingin Sanomat (19.3) påpekar Antti Kasvio att också public service-bolaget Yle valt att följa regeringens linje och omsorgsfullt belysa de ekonomiska riskerna och katastrofa- la följderna för den finska ekonomin om inte krisen i Ukraina snart får en lösning.

Förvisso kan man se en viss skillnad mellan det statliga bolagets och andra mediers rapportering, men helt i regeringens ledband kan man inte beskylla Yle för att gå. För det fria ordet är det ändå viktigt att ta sådana påståenden på allvar. En alltför nära koppling mellan statsapparaten och journalistiken tär på trovärdigheten och det har ingendera parten råd med. NATURLIGTVIS MåSTE de faktiska ändringar som inträffat i vårt närområde beaktas i den följande sä- kerhetspolitiska redogörelsen, precis som Erkki Tuomioja sade i en tv-sändning. Men några snabba skutt in i Nato är inte möjliga, anslutningen är en process som kräver tid.

Regeringens främsta ansvar är att se till att Finland lever upp till den politiska ambition landet själv har satt: ett trovärdigt territoriellt försvar som i fall av en kris både kan ta emot och ge hjälp inom ramen för den solidaritet Lissabonfördraget förutsätter.

Det betyder att värna om en enhetlig EU-linje. Även om det svider i det egna skinnet.