Levande skärgård främjas av forskning
I sitt svar på min kritik lyfter Mats Nylund (HBL 9.3) skarvdebatten upp på en saklig och konstruktiv nivå. I linje med sina tidigare strävanden att få skarven till jaktbart vilt upprepar han sin ståndpunkt, och preciserar att skarv borde kunna få jagas enligt de principer som vår jaktlag bygger på.
I jaktlagen ses jaktbart vilt som en resurs, och jakten skall bygga på en hållbarhetsprincip. Detta har också jag personligen lätt att omfatta. I klartext betyder det att man i jakten också värnar om den jagade populationens existens, man tar inte kål på den.
Jag uppskattar också att Nylund påtalar att forskningens uppgift är att ta fram fakta som, i bästa fall, kan användas som beslutsunderlag av politiker ifall politikern ser det som viktigt ur ett samhällsutvecklingsperspektiv. I fallet skarv har de facto brist på forskning och också oförmåga att skilja mellan kvalitetssäkrad forskning och tyckande populism varit påtaglig i samhällsdebatten. För skarvmotståndarna duger vilka argument som helst, och den falang som lobbar för att få skarven stämplad som en främmande, invasiv art bygger sina argument på lösa boliner.
Samtidigt har man ofta försatt seriös forskning i en förlöjligad position, där forskningen till exempel så som Nils Torvalds har sett saken, inte kan prestera enkla molekylgenetiska bevis på att skarven inte är en främmande art. Sådana bevis har inte heller skarvmotståndarna tagit fram. Ifall skarven vore en främmande art skulle inte en debatt om skarvarna heller behövas, för då vore det fritt fram att på alla upptänkliga vis ta livet av dem.
Det är viktigt i det här sammanhanget att förstå hur forskning borde fungera. I fallet skarvens vara eller inte vara kan forskning som fokuserar på det som man uppfattar som ett skarvproblem bara uppstå ifall samhället tycker att sådan forskning är av nöden. I detta specifika fall har aldrig en sådan situa- tion officiellt uppkommit, och den som förväntar sig att något statligt sektorforskningsinstitut skulle ha tagit sig an uppgiften blir besviken. I Finland står inte den tillämpade ekologiska forskningen högt i kurs, och det har aldrig på allvar satsats på skarv.
En enskild forskare kan naturligtvis välja att vara intres- serad av skarven, men en forskare som inte fått det specifika uppdraget att ta fram fakta till beslutsunderlag kan inte förväntas svara på vilka frågor som helst, utan håller sig inom sin mer allmänna kompetens.
I Britt Lundbergs svar (HBL 10.3) berör också hon enkel forskning, när hon anför att EU-kommissionen använder lösa uppskattningar om fågelpopulationers storlek. I fallet skarv görs bra uppskattningar om deras antal i Finland utgående från frivilliga amatörinsatser. I viss motsats till den mer omfattande uppföljningsforskning som görs på alla skärgårdsfågelarter i vårt land är nog skarvarnas antal mycket väldokumenterat. Kommissionens bedömning görs utgående från bästa tillgängliga fakta. Fakta kan vara bristfälliga, inbegripet populationsuppskattningar som görs på Åland.
Högsta förvaltningsdomstolen i Finland ansåg nyligen att för att få en ansökan om att decimera skarv laglig räcker det inte med att visa att de ökar i antal. Man måste också kunna påvisa att skarvarna orsakar allvarlig skada. För att göra detta behövs seriös forskning.
Om jag återknyter till den ursprungsfråga Lundberg ställde tidigare om tryggandet av en levande skärgård, skulle jag känna mig frestad att föreslå att Lundberg och alla andra som är oroade på grund av skarven skulle enas och se till att seriös forskning om skarv och andra företeelser i vår skärgård skulle främjas och tryggas bättre än hittills! Det skulle vi alla vinna på.