Jacke och vänsterns väg
Toppolitiker har ofta ömma tår, som man ska trampa på om orsak finns. Den principen följde Jacob Söderman och karriären blev full av överraskningar. Boken om ”Jacke” utkom i går.
Att journalisten Heikki Saaris berättelse om Jacob Söderman samtidigt är ett viktigt stycke finländsk politisk historia vet man innan man öppnat boken, så pass lång och imponerande är Södermans karriär.
De lite äldre kanske minns Söderman som en av 1960-talets vänsterintellektuella, den sarkastiske socialisten som brann för mänskliga rättigheter i allmänhet och minoriteters dylika i synnerhet.
I Finland är Söderman antagligen mest känd för sin roll som åklagare i riksrättsprocessen mot handelsoch industriminister Kauko Juhantalo som slutade i att Juhantalo dömdes till villkorligt fängelse för att ha krävt muta.
I Europa är Söderman känd för sina insatser i det internationella solidaritetsarbetet och för att han var EU:s första justitieombudsman.
Söderman har hunnit med att vara sommarredaktör på HBL, utbilda sig till jurist, lära ut juridik på Svenska social- och kommunalhögskolan, leda Finlands Svenska Socialdemokrater, sitta i riksdagen och jobba som landshövding, riksdagens justitieombudsman och EU:s dito. Bland annat. För att inte tala om att han också har ägnat sig åt jazz, fotboll och cykelåkning.
Egentligen inledde lille Jacob sin politiska karriär med en korrespondens med självaste Carl Gustaf Mannerheim. Söderman hade förlorat sin pappa i kriget och var oroad över
”Ett antal upprepningar irriterar något, men i övrigt lyckas författaren via Söderman lättillgängligt berätta hur det gick till när SDP besegrade Centern i kampen om hegemoni i finländsk politik.”
landsfadern Mannerheims planer på att lämna presidentposten. Han skrev ett brev där han berättade om sin förlust och hoppades att Mannerheim skulle fortsätta som president, ”om det bara går”. Mannerheim skickade ett vänligt svar, men sina planer ändrade han inte.
Efter Mannerheim följde Juho Kusti Paasikivi och sedan hette presidenten Urho Kekkonen under över hälften av Södermans tid i politiken.
Att det inte bar ännu högre i den politiska karriären än till två korta ministerjobb, justitieminister i 29 dagar 1971 och social- och hälsovårdsminister i drygt fyra månader 1982, kan tillskrivas en problematisk relation till de två mäktigaste männen under tidsperioden i fråga. Söderman hamnade på Kekkonens svarta lista när han i diskussioner om statsförfattningen konstaterade att presidentposten egentligen är onödig, och han var inte en av de ja-sägare som mångfaldige statsministern Kalevi Sorsa gärna omgav sig med.
Södermans bedömningar av sina samtida politikerkolleger är uppskattande eller vänligt överseende. Det gäller också dem som inte visat någon större vänlighet mot honom. Här är skillnaden stor mellan honom och partikamraten Matti Ahde, som i sina memoarer spyr galla över bland andra Kalevi Sorsa.
Söderman kan i stället förundra sig över hur politiken, en verksamhet som går ut på att ”människor samlas på sin fritid för att fundera på vad man kunde göra för att andra människor skulle få det bättre”, hamnat i så dålig dager. Till saken hör att Sö- derman aldrig själv gett anledning till skandalskriverier.
Ett antal upprepningar irriterar något, men i övrigt lyckas författaren via Söderman lättillgängligt berätta hur det gick till när SDP besegrade Centern i kampen om hegemoni i finländsk politik. Framtidstro och reformiver präglade 1970-talet, och i arbetet med att bygga upp välfärdsstaten var unga socialdemokrater tongivande. Kekkonen stödde arbetet, men i takt med att hans krafter sinade avtog också reformivern.
När socialdemokratins framgångshistoria led mot sitt slut och nedgången började, stod Söderman på sidan om politiken. Först var han landshövding och sedan justitieombudsman. När han gjorde comeback i riksdagen 2007 kom det nära nog som en chock hur politiken hade förändrats. Söderman anser att SDP första gången missade chansen att förnya sig när man inte lyssnade på tankegångar som bland andra filosofen Georg Henrik von Wright framförde om ekologi, teknologi och blind tillväxttro. Nu håller Socialdemokraterna på att missa chansen för andra gången, befarar han, och grämer sig över att filosofen Pekka Himanens tankar inte får gehör. För SDP:s aktiva som funderar över hur katastroftrenden kunde vändas är boken nyttig läsning.
Och för politiker som slåss om paragrafer och decimaler kan det finnas skäl att minnas Jackes bevingade ord om en hisnande vacker soluppgång i Åbolands skärgård, riktad till grälande partikamrater.
– Vem har skapat den, kamrater? Knappast är det kommunen.