Nya rön om Sandras pappa
Följetongen fortsätter med ett förhör präglat av överraskningar.
Ett underjordiskt förhörsrum, djupt under Helsingfors. Väggar och golv i bombskyddsfärg: betonggrå. Inredning är sparsmakad: stol och bord.
Spegelfönster, plasmaskärm på väggen. Skärmen meddelar: no signal.
Överkonstapel Havaste har beslagtagit Sandras telefon.
Överkonstapeln tittar på hennes bilder.
Sandra tänker på Johnny och Ina. De väntar på henne i skogen. Sandra är inte där. Blå bokstäver blinkar på plasmaskärmen: ingen sändning.
Havaste promenerar runt i skjortärmarna, tjänsterevolvern i axelhölstret. Poliskängorna klafsar mot betongen. Våta pölar på golvet. Smältsnö.
Sandra sitter på stolen. Havaste verkar inte vara trafikpolis.
”Skypo”, säger han, som om han läst lite i hennes tankar. ”Vad är skypo?” ”Skyddspolisen. Terrorbekämpning och kontraspionage. Vi arbetar internationellt.”
Havaste, brottarkropp: två meter, 100 kg, inget fläsk på sidorna.
Näsan är knölig och sned. Näsan lutar mot kinden. Luft går in och ut ur näsan, apparaten rosslar. Havaste försöker le. Överkonstapeln flinar. Polisskorna klafsar.
Havaste väljer sin mjuka röst. Köttiga nävarna hänger på tork under polisbältet.
”Vi är här för att prata om din far, Sandra.”
Farbrorsröst. Rösten fungerar dåligt. ”Vi ska prata lite om fredsmäklaren.” Överkonstapeln vill inte skrämma Sandra, han försöker komma på god fot med henne. Havaste är här för att HJÄL-PA, som han säger. Sandra tror/ litar på honom. Det är inte henne han är ute efter.
Havaste får fram en fjärrkontroll, trycker på knappar. Plasmaskärmen vaknar till liv. In-car-kamera: safarilandskap. Sanddyner och antilop. Grynig bild. Motorvrål. Horisonten gungar. Utsikt genom vindrutan: Afrika. Vyn: National Geographic. Terrängen flimrar förbi. Sandra ser varken giraffer eller lejon i landskapet.
Solen träffar vindrutan. Solen bländar kameran. Regnbågens färger på skärmen. Gubbröster brölar FUCKFUCKFUCK. Jeepen sladdar runt en krokodil. Våtmark. Fläkten surrar i bilen. Två zebror parar sig vid ett vatten- hål. Låga moln, blå himmel ovanför, ökengam flyger. Sandra darrar, skräck i kroppen. Motorhuven plöjer genom savannen.
Jeepen klättrar uppåt. Landskapet blir stenigare. Kameran skakar, klip- pig terräng. Höghastighetsjakt på tvskärmen. Bekant röst skriker: MOTHERFUCKFUCK. Pappas röst i panik. Våldsam hastighet i bilen. Safarirally i vindrutan. Sandra: skräckslagen på stolen.
Jeepen når ett krön, skrapljud. Jeepen börjar flyga. Jeepen flyger dåligt. Kameran filmar lite himmel. Kaos i bilen. Gubbarna brölar. Himlen roterar. Explosion på skärmen. Inget explosionsljud. Lågor ur motorn. Svartskärm. Filmen är slut. ”Fredsmäklaren lever ett spännande liv”, säger Havaste.
Sandra inser att hon inte vet mycket om sin pappa.
”Om han fortfarande är vid liv, men det tror vi att han är …”
”Vi misstänker att han försökt gå under jorden.”
Havaste bläddrar i bildgalleriet på hennes telefon.
”Vi ska spåra avsändaren till bilderna.” ”Din far kan ha blivit kidnappad.” Sandra nickar. Varför nickar hon? Hon är inte ens överraskad.
”Hans goda tur håller på att ta slut. Du har sett filmen. Vi behöver din hjälp.”
Sandra tänker på Johnny. Sandra tänker på Ina. Hon tänker på pappa. Hon tänker på bilden som sänts till hennes telefon. Handen avhuggen, pappas ring på fingret. Överkonstapel Havaste tittar på henne. Sandra tittar på plasmaskärmen. Skärmen är svart och död på väggen.