Oberäkneligt Ryssland ritar om gränserna
Abchazien, Sydossetien och Krim var munsbitar för Ryssland, vars aptit växer efterhand. Europa och Nato står maktlösa. – Det är dags att tänka om det europeiska försvarskonceptet, säger Keir Giles, expert på Ryssland och internationell säkerhet, till HBL.
Vladimir Putins Ryssland stärker greppet om det som han ser som den ryska intressesfären och det finns knappast någon som kan stoppa honom. Rysslands annektering av Krimhalvön visar hur stark Putins självkänsla blivit – och hur svaga västländerna är inför hans framfart.
Redan 2008 gjorde Ryssland det otänkbara genom att krossa västsinnade Georgiens försvar och separera de omstridda provinserna Sydossetien och Abchazien, som har en stark rysk koppling. Västländerna protesterade, men stod i praktiken maktlösa.
Under de senaste veckorna har Ryssland än en gång gjort det otänkbara genom att införliva en del av en självständig stat – och än en gång står västländerna maktlösa. EU:s och USA:s sanktioner och andra halvmesyrer får Putin och hans närmaste krets snarast att fnysa av förakt.
– Vi kan vänta oss motsvarande handlingar av Ryssland i fortsättningen, säger Keir Giles som är expert på Ryssland, Eurasien och internationell säkerhet vid tankesmedjan Chatham House.
– I augusti 2008 visade Ryssland hur landet med en rask och effektiv militär insats kan lösa problem ut an att västländerna hinner reagera. Samma mönster upprepades med Krim.
Gemensamt för Sydossetien, Abchazien och Krimhalvön var att de länge bekymrat Ryssland, som vill ha fullständig kontroll över det område som en gång utgjorde Sovjetunionen. Genom att stödja lokal separatism och installera marionettregimer undergräver Kreml de numera självständiga nationernas integritet och utökar sitt inflytande.
– Putins målsättningar har framgått med all önskvärd tydlighet under de senaste fem åren. Han vill konsolidera rysk hegemoni i det for na Sovjetunionen och bilda ett slags slavisk union, säger Alex Pravda som är expert på postsovjetisk rysk utrikespolitik vid centret för studier av Ryssland och Östeuropa vid Oxford University till HBL.
– Det är svårt att säga om annekteringen av Krim främjar eller motarbetar hans syften, för det kan leda till att regeringen i Kiev blir mycket mer västorienterad. Det kan också öka pressen inom Georgien att ansluta sig till Nato.
Det finns fler omstridda områden och olösta konflikter i det gamla Sovjetunionen. Efter att Putin godkänt annekteringen av Krim ansökte den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien på nytt om att få ansluta sig till Ryssland – Kreml nobbade transnistrierna 2006, men behåller en kontingent ryska soldater i området.
– Ryssland har hållit dessa frusna konflikter på is tills landet känner sig tillräckligt starkt militärt och har tillräckligt med diplomatiskt själv förtroende för att agera utan västländernas samtycke. Den stunden har nu kommit, säger Keir Giles.
Ryssland har under de senaste åren målmedvetet moderniserat och stärkt sitt försvar, som förföll under åren efter Sovjetunionens kollaps. Samtidigt har ett ekonomiskt hårt ansatt Västeuropa skurit i försvarsbudgetarna och minskat sina stående styrkor.
– Det är dags att tänka om det europeiska försvarskonceptet vad gäller försvarsallianser och försvarsutgifter för att kunna kontra en oberäknelig och aggressiv grannes infall.
Händelserna i Ukraina och Rysslands nyvaknade stormaktsambitioner har aktualiserat diskussionerna om Finlands försvarskapacitet och försvarssamarbete, inklusive ett potentiellt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Ironiskt då att länder som redan är medlemmar i Nato samtidigt måste ifrågasätta sin nationella försvarskapacitet – inte minst de baltiska länderna, som har
”Vi kan vänta oss motsvarande handlingar av Ryssland i fortsättningen.”
KEIR GILES expert på Ryssland vid tankesmedjan Chatham House
en betydande ryskspråkig befolkning och därmed potentiellt ligger inom Kremls intressesfär.
– Det kan exempelvis hända att de baltiska länderna följer Polens exempel och köper mer stridsvagnar, säger Giles som starkt ifrågasätter Natos förmåga att ingripa i fall av en rysk provokation.
De europeiska Natoländerna har avvecklat sina konventionella styrkor och prioriterat kapacitet till krishantering och snabbinsatser. Rysslands snabbinvasion av Georgien visade att det inte räcker mot ett tungt konventionellt anfall.
– Med betydande ryska styrkor vid Baltikums gränser och Natos styrkor långt borta handlar det i vilket fall som helst om en återerövring, inte om försvar. Det finns en nästan religiös tilltro till Natos artikel 5, men utan beredskap och politisk vilja är den tyvärr betydelselös.
Frågan är om Ryssland ytterligare vill pröva västländernas tålamod, eller om Putin nöjer sig med Krim och löften om ukrainsk maktfördelning och alliansfrihet. Inom Putins närmaste krets finns de som förespråkar en aggressivare nationalism.
– Putin har trots allt varit relativt försiktig och velat undvika konflikt, säger Alex Pravda.
– Jag ser Krim som ett ovanligt undantagsfall. Södra och östra Ukraina skulle vara betydligt svårare och Putin vet det, för att inte nämna Baltikum. Sin relation till Finland ser Ryssland sannolikt som ett bra arrangemang, med ärliga politiska band och gynnsamma ekonomiska relationer.
De senaste åren har dock visat att Putin har en förmåga att förverkliga sin vilja, även om det tar tid. Han kan vänta tills ett ekonomiskt svagt Ukraina faller i Rysslands händer.
– Rysslands planmässighet sträcker sig oftast längre än västländernas institutionella minne, säger Giles.