Odödlighet klär dem
Regi & manus: Jim Jarmusch. I rollerna: Tilda Swinton, Tom Hiddleston. Mia Wasikowska m.fl.
Den mest romantiska filmen på evigheter för vuxna är: Jim Jarmuschs nya vampyrfilm Only Lovers Left Alive. Vackert och ömsint berättar den om att leva tillsammans länge, utan att tröttna på varandra. Och det här paret har varit tillsammans i århundraden. På samma sätt som Hannele Mikaela Taivassalo i romanen Svulten har Jim Jarmusch funderat på hur det skulle kännas att som vampyr leva i evighet.
Hans version är en nörds önskedröm: oändlig tid att ägna sig åt sina älskade hobbyer och läsa, lyssna till och se allt. Förstås också hinna göra allt: resa överallt, uppleva allt. För paret innebär det en längre gemensam historia som ger ett längre perspektiv på människovarandet. För i sista hand är vampyrer antingen människoideal eller monster, det vi mest vill vara eller fruktar.
Adam & Eva
Den romantiska Adam ( Tom Hiddleston) blir melankolisk och vill ta sitt liv, men då reser hans partner Eva ( Tilda Swinton) till honom. Hon bor i Tanger, han i Detroit, båda städer i sönderfall. Fast Detroit är nog snäppet vassare och mer vampyriskt – de autentiska bilderna från det som en gång i tiden var världens största teater och som nu gjorts om till parkeringsgrotta är nästan värda biljettpriset. Adam är trött på människorna som de kallar zombier och som misshandlar naturen, världen, musiken. Han har en vägg med alternativa idoler som Kafka, Nikola Tesla, Christopher Marlow (som också blivit vampyr och spelas av John Hurt som Evas fårade fadersfigur i Tanger) – figurer som mänskligheten kunde ha följt och borde ha lyssnat på.
Men Eva grälar strängt på Adam för hans självupptagenhet och räknar upp vad man måste göra för att stå ut med odödligheten: Uppskatta naturen, odla vänskaper och vänlighet, och dansa. De är naturligtvis civiliserade vampyrer vars föda smugglas till dem av skrupelfria läkare vid blodbanker, men förgiftat blod är i rörelse. Också Evas glupska, vulgära syster ( Mia Wasikowska) kommer på besök, råddar till allt och anklagar dem för det värsta: att vara kultursnobbar.
Sorg för en svunnen mänsklighet
Varken Tilda Swinton eller Tom Hiddleston har nånsin varit hetare. Kyla klär dem. Swinton är en skådespelare som alltid ser övernaturlig ut men hon har aldrig varit vackrare, en strömlinjeformad uppenbarelse utan ålder. Det veka, vackra, rocksångarmelankoliska i Hiddlestons torso är lika ålderslöst. Vita magra kroppar, hur de sover sammanlindade, i svävande cirklande bilder. Till slut blir de så uttorkade och svultna att hon inte kan svälja. Han som en liten förtroendefull pojke, litar på henne.
Jim Jarmusch har åter gjort en udda, melankolisk och vacker liten konstfilm. De kör planlöst omkring, humorn är mörk och lakonisk, typ Kaurismäki, och intrigen så gott som obefintlig, bara en lekfull antydan. Jarmusch gillar tomma stunder, tysta blickar. Det starkaste blir sorgen över mänsklighetens ovarsamma framfart, när dagens oaptitliga, konsumtionslystna, banala zombier, ”livrädda för sin egen jävla fantasi”, tagit över.
Vem kan väl som en vampyr minnas allt som var så vackert förut: musiken på 1950-talet, de utsökt vackra handgjorda gitarrerna, nostalgin för de föremål som betecknas ”hamericana”: bilarna, mjölkbarerna, punken. Föremål som har gjorts för hand, av hela hjärtat och med drömmen om att de skulle hålla så länge som möjligt, när framtiden tedde sig stor och öppen och doftande löftesrik. Jag misstänker att Jarmusch i sitt kärleksfulla vemod inkluderar filmen.