Även gammal kärlek rostar
DRAMA Le Week-End
Regi: Roger Michell. Manus: Hanif Kureishi. Foto: Nathalie Durand. I rollerna: Jim Broadbent, Lindsay Duncan, Jeff Goldblum, Olly Alexander.
Vad beträffar Roger Michell och Hanif Kureishi, regissören och manusförfattaren, är det svårt att bortse från The Mother. Detta utomordentligt svidande London-drama om den förbjudna kärleken mellan en äldre kvinna och en yngre man.
I Le Week-End vankas det mera grå tinningar men nu går resan till Paris, till kärlekens förlovade stad. Nick ( Jim Broadbent, en mästare på att spela mysiga gubbar med tweed och division två-fotboll för ögonen) och Meg ( Lindsay Duncan, bekant från otaliga tv-produktioner) har varit gifta i trettio år och bröllopsdagen till ära slår man på stort.
Fast nu blir det ju inte riktigt som man tänkt sig. Det visar sig att hotellet, ett kärleksnäste med nostalgipotential, sett sina bästa dagar. Det ersättande härbärget är desto snofsigare men smakar det så kostar det.
Utsikten mot vad annat än Eiffeltornet är därefter, men därmed inte sagt att radarparet Michell och Kureishi (som gjorde gemensam sak redan i Förorternas Buddha) skulle vara i stan för att pricka av turistfällorna. Nej, den snabbt undanstökade vykortsestetiken fungerar som kontrast till ett äktenskap som gått i stå.
Där Nick verkar tämligen tillfreds med tillvaron – han är till och med sugen på sex – är Meg både bitter och trött. Hon vill inte veta av den ”halvslaka knackkorven”, hon vill starta om. Lära sig italienska, börja spela piano och dansa tango.
Mötet med Nicks studiekompis från Cambridge, ”en amerikan i Paris” gestaltad av Jeff Goldblum, gör inte saker och ting bättre. Den gemensamma middagsbjudningen utvecklar sig till en närmast helvetisk tillställning. Allting ska på bordet, från otrohet och knarkande barn till påtvingade förtidspensioneringar. Tristess, missnöje och tidens gång är några av nyckelorden.
Hanif Kureishi är en författare som aldrig ryggat för obekväma sanningar men sällan har det väl varit lika uppenbart som i det här fallet. De improviserade hyssen, som att springa iväg från krognotan, Godard-style, förser paret (och tittaren) med en andhämtningspaus.
Men det är sen också bara en tidsfråga innan kattskrället lyfts på bordet. ”När barnen har flyttat ut, vad har vi då kvar?”
Projektiler som dessa gör att Le Week-End har mera gemensamt med Richard Linklaters uppmärksammade kärlekstrilogi än med seniordramer i stil med Kvartetten och The Best Exotic Marigold Hotel.
Steget från Before Midnight, Linklaters färska opus, är faktiskt inte så långt. Även om det bör sägas att Michells och Kureishis film inte känns fullt lika utstuderad, programmatisk.
Det som man saknar är den torra brittiska humorn, och värmen. Nu blir man nästan mörkrädd, låt sen vara att Le Week-End är uppfriskande ärlig och genuin.
Det stör inte att det efter den långa natten kommer en ny dag. Badrumsreparationen får vänta.