Konstnären Heli Ryhänen ställer ut
Det flytande sopberget i Stilla havet inspirerade skulptören Heli Ryhänen till en installation som väcker vårt dåliga samvete i miljöfrågor.
Solen letar sig in genom Konsthallens fönster och landar på en grupp kutryggiga gestalter som, vandrande över ett hav av plast, dessutom släpar på stora lass av plast. Heli Ryhänen började arbeta på verket efter att ha läst rapporterna om att uppskattningsvis 100 miljoner ton avfall flyter i Stilla havet, osynligt för blotta ögat eftersom avfallet finns under havsytan.
Största delen av avfallet består av plast som länderna i Sydostasien obekymrat dumpat i havet i hopp om att det man inte ser inte heller finns.
– Jag började fundera på vad som händer sedan. I något skede löser plastpartiklarna upp sig och en dag återfinns de i den mat vi äter, säger Ryhänen. Ser du arbetet som ett miljöpolitiskt ställningstagande? – Ja. Jag tycker det är en rätt kraftig påminnelse om att vi är i färd med att förstöra vår värld.
Arbetet med skulpturen var som intensivast när Heli Ryhänen nyss hade fått sin förstfödda – sonen Väinö. Moderskapet hjälpte henne att betrakta sin omgivning med nya ögon men innebar inga konkreta förändringar i konstnärsidentiteten.
Heli Ryhänens skulptur Vinden vrider mot öst fick för två år sedan stor uppmärksamhet. Verket föreställer gestalter i ekor av olika storlek. Eftersom båtarna inte har åror är gestalterna tvungna att driva med farkosterna enligt vindriktningen.
Nu har Vinden vrider mot öst kopplats ihop med verket om avfallssamlarna och helheten har döpts om till Landskap.
Skulpturen är gjord i Heli Ryhänens favoritmaterial, konstläder, och upptar en av salarna i Konsthallen.
Konstläder är, säger Ryhänen, ett fantastiskt material att arbeta med. Hon skulpterar sina verk med en industrisymaskin av märket Mitsubishi. Maskinen är konstruerad så att den inte klarar av något mer avancerat än att sy räta stygn.
– Lädret är mjukt och följsamt och går att vrida lite hur som helst. Det är hållbarare än tyg och det stöter bort smuts. Och så påminner det om hud.
– Men äkta läder vill jag inte arbeta med. Inga djur ska få sätta livet till för mina konstverk.
Döda av köld Upplevelser och iakttagelser är viktiga inspirationskällor. En tragisk händelse under en resa i Peru resulterade i verket Invierno Frio ( Den kallla vintern).
– Vi befann oss uppe i bergen. Natten var kall och på morgonen visade det sig att elva av byns barn hade frusit ihjäl. Det var fruktansvärt. Den här folkstammen, ett ursprungsfolk, hade som vana att linda spädbarnen och låta dem ligga ensamma. Som västerlänning undrade man förstås varför de inte tog barnen intill sina kroppar när det var kallt.
Verket föreställer sex små lindade dockor, vilande bland murgröna och vinbärsbuskar. Vilka känslor vill du väcka? – Jag vill framför allt att publiken upplever något men det har visat sig att folk reagerar på helt olika sätt. Det en del tycker är roligt tycks andra irritera sig på.
– Olika tolkningar är intressanta. Det är därför konst finns till.