Poesin har hittat tillbaka till politiken
Debuterande poeter har blivit en sällsynthet i Svenskfinland, vilket säger något om poesins tillstånd. Men de som läser och skriver poesi ser ändå en framåtrörelse – bland annat är politiken på väg in i poesin igen.
I helgen har Åbo poesidagar gått av stapeln, ett evenemang som arrangeras vartannat år, i år med temat teknik. Under tre dagar, från fredag till söndag, sker poesiuppläsningar, föreläsningar och diskussioner med utgångspunkt i temat.
Ett tema som diskuteras är de tekniska möjligheterna att sprida poesi.
Litteraturvetaren Fredrik Hertzberg efterlyser en serie radioprogram där kritiker, läsare och poeter diskuterar poesi. Han ser också möjligheter i ljudarkiv och podcaster. Själv håller han på att skriva förordet till den poesiantologi med elva finlandssvenska poeter som utkommer i höst. Efter att ha bekantat sig med de elva poeternas författarskap är han förvånad över att inte fler människor hittat fram till dem.
– Förstås är det så att poesi alltid varit en angelägenhet för ett fåtal, ändå har jag förvånat mig över att vi har en så högtstående poesi här i Svenskfinland som är så margina liserad. Ibland görs det förstås personporträtt, speciellt i samband med priser, men de lyfts inte upp i den dagliga kulturdebatten alls. Det är anmärkningsvärt att vi på sätt och vis inte vet om att så här stora författarskap existerar, säger Hertzberg.
Även poeten Ralf Andtbacka, som för övrigt är en av antologins elva poeter, efterlyser en större medial synlighet för poesin.
– Poesin är den genre som har haft det väldigt svårt att anpassa sig till de konsumtionsinriktade samhället, där man fordrar underhållning och en viss sorts tillgänglighet. Samtidigt har den också en nisch i vilken det ingår att bjuda motstånd, säger Andtbacka.
Fler poetiska rum
Andtbacka anser att det inte finns beredskap hos det stora förlaget i Svenskfinland att ge ut massvis med poesi.
– Tröskeln är ganska hög att ge
”Det finns ett nytt intresse för samhällskritik i lite sådan stil som vi känner igen från sjuttiotalet. Det finns en vilja att engagera sig i samhällsfrågor, och uttrycka det på ett mera direkt sätt ...” RALF ANDTBACKA Poet
ut en ung poet. Ofta är det också en ganska lång väg att vandra innan en debutdiktsamling håller måttet. Många unga ser sina förebilder inom prosan, det är prosaisterna som får uppmärksamhet och väcker intresse.
Med erfarenhet av att leda skrivarkurser upplever han ändå att det finns ett intresse för att skriva poesi bland unga i dag, det som det däremot brister i är erfarenheten att läsa poesi, vilket är en förutsättning för att hitta en egen uttrycksform som funkar.
Kritikern Ann-Christine Snickars efterlyser en poesilinje hos förlagen, och att man skulle satsa på redaktörer som skulle kunna ägna sig enbart åt poesi. Att poesin är så osynlig i samhället och på kultursidorna tror hon också kan bero på att poesiläsning kan vara något väldigt privat.
– Man är ensam med samlingen och kan där hitta ett tilltal som funkar för en och ger en något. Folk
som känner sig ensamma och utanför kan upptäcka en känslosträng i poesin som de trott sig vara ensamma om.
Kulturskribenten Jenny Jarlsdotter Wikström efterlyser fler poetiska rum där man kan leka.
– Till exempel fanzines och sådana former som är pre-Schildts & Söderströms. Det är där som man börjar. Det finns en del sådant, men inte tillräckligt mycket. Det är också sådana rum som man hittar till bara om man letar. Jag skulle vilja att skolorna skulle göra mycket mera spoken word. Vi har en hel ungdomsgeneration som gillar rap och hip hop. Det är poesi, det är inte så svårt.
Ralf Andtbacka känner trots allt inga större farhågor då det gäller poesins överlevnad.
– Det handlar mer om på vilket sätt poesin kommer att överleva. Den är fruktansvärt seg och det kommer alltid att finnas människor som anser poesin vara viktig.
Han upplever dessutom att poesin är på väg i en mer politisk riktning.
– Det finns ett nytt intresse för samhällskritik i lite sådan stil som vi känner igen från sjuttiotalet. Det finns en vilja att engagera sig i samhällsfrågor, och uttrycka det på ett mera direkt sätt än man har gjort de senaste decennierna.
Också Jenny Jarlsdotter Wikström är inne på samma linje:
– Jag är nöjd över att det finns politik i poesin också, och att poesin kan användas som spoken word användes i New York på sextiotalet för att få saker till stånd. Queer är absolut en jättestark trend just nu, kanske den mest dominanta. Nu pratar jag alltså om dem som blir nästa generations poeter. Poesi är inte en kanal på sidan om, utan en viktig kanal för förändring. Identitetspolitik finns jättestarkt i poesin, och jag tycker det är en bra grej.