Läckra latinska färgläggningar

ORKESTERMUSIK Helsingfors stadsorkester Musikhuset 11.4. Dirigent: Miguel Harth-Bedoya. Solist: Zandra McMaster, mezzosopran. Halvorsen, Abril, de Falla, López, Tjajkovskij.

Min absoluta favorit bland HSO:s regelbundet återkommande dirigenter är peruanen Miguel Harth-Bedoya. Han gillar att varva etablerade mästerverk med mindre kända verk från den spansk-latinska hemisfären och en sak är säker, man har aldrig någonsin tråkigt när han står på podiet.

Fredagskonserten var ett ypperligt exempel på innovativ och stilkänslig programplanering. Ett folkloristiskt element gick som en röd tråd genom programmet och man blev igen en gång påmind om hur bra man klarar sig utan den obligatoriska solokonserten och symfonin.

Harth-Bedoya valde dock att ta avstamp i närområdet och Johan Halvorsens Norsk rapsodi nr 1 satt bra som stämningsskapande öppningsnummer. Det är i och för sig frågan om en estetik som var mer eller mindre föråldrad vid styckets tillkomst (1920), men det är färggrann och sprittande musik som man blir på gott humör av.

Färgläggningen var i fokus även i fortsättningen, men enligt en betydligt mer sydeuropeiskt mättad skala. Manuel de Fallas Siete canciones populares españolas, som nu hördes i Luciano Berios kongeniala orkestrering, formligen vibrerar av läckra folkliga lokalfärger och samma gällde i mångt och mycket Madridtonsättaren Antón Garcia Abrils (f. 1933) sångcykel Canciones del jardin secreto från 2001.

Det är ävenså musik som kunde ha varit skriven bra mycket tidigare, av till exempel just de Falla, men den var med sina utpräglat visuella konnotationer – Abril är en produk- tiv filmmusiktonsättare – och sensuella klanger i det närmaste omöjlig att motstå.

Inte minst som den tolkades denna gång av irländska, sedan länge i Spanien bosatta, mezzon Zandra McMaster. Hon gjorde med sin fantastiskt välljudande stämma och sitt utsökt kalibrerade känsloregister all tänkbar rättvisa åt kvällens vokalnummer och Abril, som skojigt nog var på plats, verkade helnöjd.

Veritabel rytmorgie

Den verkliga eruptionen inföll dock efter pausen med Finlandspremiären på Harth-Bedoyas landsman Jimmy López drygt kvarttimmen långa orkesterstycke Perú Negro (2012), där López drar en lans för bland annat den rika afroperuanska traditionen.

López, som studerade vid SibeliusAkademin 2000–2007 och nu verkar i USA, utsätter sin publik för en rytmisk fiesta av det mer svårartade slaget och tanken gick stundtals till Silvestre Revueltas veritabla rytmorgier. López håller dock sitt material i strama tyglar och stycket fungerade även dramaturgiskt som smort.

Rimskij-Korsakovs Capriccio espagnol hade just denna gång onekligen varit ett mer logiskt slutnummer än Tjajkovskijs Capriccio Italien, men varför klaga när det handlar om en av musikhistoriens mest oemotståndliga orkestrala smällkarameller.

Harth-Bedoya eldade, liksom konserten igenom, på med besked utan att för den skull missa att vällustigt suga på de av lyrisk sötma präglade partierna. HSO hade, liksom överlag med detta vitaminpiller till dirigent, en bra kväll och denna gång går den speciella elogen till slagverkarna, som med bravur spelade ut hela sitt register.