I korsdraget av konst och politik
Beslutsam, självförsörjande, med skinn på näsan och benhård integritet ter sig keramikern och scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss i sina sakligt skrivna memoarer.
Vilket minne hon har och vilket liv hon har levt! Gunilla PalmstiernaWeiss – oupphörligen arbetande och verksam som keramiker och senare alltmer som scenograf och kostymör i många framgångsrika uppsättningar nationellt som internationellt – flera av dessa signerade livskamraten Peter Weiss.
Legendariska Marat/Sade, som nobbades av Dramaten som ospelbar och i stället fick premiär i Berlin 1964, är ett exempel. I premiärpubliken på Schillertheater fanns parets vänner från Gruppe 47 som Günter Grass, Hans Magnus Enzensberger, Heinrich Böll och Ingeborg Bachmann för att bevittna teaterhistoria och Weiss smått sensationella genombrott. Marat/Sade blev en världssuccé inte minst när den kort därefter sattes upp först i London och sedan i New York av en ung Peter Brook, då ännu i början av sin karriär. Gunilla Palmstierna-Weiss gjorde scenografin och kostymerna till alla uppsättningar och för kostymerna till New York-uppsättningen tilldelades hon en Tony Award.
Ett annat exempel är Peter Weiss Rannsakningen. Pjäsen sattes upp på Dramaten 1966 i regi av Ingmar Bergman och är värd att nämna inte minst för att det blev det första av flera samarbeten mellan Bergman och Palmstierna-Weiss kring uppmärksammade föreställningar både i Tyskland (under Bergmans exil) och i Stockholm.
Teaterhistoria och släkthistoria
Exemplen på teaterinteriörer och möten med regissörer i Sverige, Tyskland och världen är många i Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer – en mycket manlig värld framgår det med all tydlig skärpa där den kvinnliga scenografen på 60-talet förutsätts arbeta gratis och utan kon- trakt som bihang till sin man eller vars namn som medskapare till den helhet en uppsättning är helt enkelt ”glöms bort” i programbladet. ”Regissörens ångest går ofta ut över scenografen”, konstaterar PalmstiernaWeiss osentimentalt och ger intressanta inblickar i och konkreta exempel på hur hon själv arbetar och tänker kring det visuella på scenen som ”en integrerad del av dramats gestaltning, inte en illustration”.
Memoarboken, närmare 400 sidor, är därtill rikt illustrerad med bland annat bilder och skisser på kostymer och modeller av scenografier som ytterligare ger liv åt hennes tankegångar och analyser.
Tidsmässigt sträcker sig boken över mer än sex decennier och börjar vid 1800-talets mitt, i familjen och en släkthistoria som i detaljer och dramatik inte går av för hackor. Det är ingenting Gunilla Palmstierna-Weiss gör så stor sak av, genomgående är tonen torr och saklig på ett sätt som gör att de hon skildrar, människorna såväl nära som mer fjärran, framträder desto tydligare, liksom tiden och de sammanhang de lever i.
Gunilla Palmstierna föddes 1928 i Lausanne i Schweiz. Fadern, Kule, härstammade från den högadliga ätten Palmstierna. Palmstiernas mor Vera kom från den tysk-judiska boktryckarfamiljen Herzog som bl.a. lade grunden till det som kom att bli Esselte och Svanströms. Barndomen för Gunilla och hennes älskade bror Hans blev en tid av många uppbrott och turbulenta skeenden. När föräldrarna skildes, försvann fadern och familjen lämnades medellös. Barnen utackorderades en tid i fosterhem. Moderns omgifte med en holländsk psykoanalytiker gjorde att Gunilla Palmstierna och hennes bror kom att leva i Holland under senare delen av 1930-talet och fick genomleva hur Rotterdam jämnades med marken i andra världskrigets bombningar. I mitten av 40-talet var familjen tillbaka i Stockholm och några år senare tog modern livet av sig, endast 45 år gammal.
Exil och rotlöshet
Gunilla Palmstierna-Weiss utbildade sig vid Tekniska skolan (sedermera Konstfack) i Stockholm, vid Konstakademin i Amsterdam och vid Arts Décoratifs i Paris. Hon gifte sig ung med konstnären Mark Sylwan, fick sonen Mikael som för övrigt gjort omslaget till och den grafiska formen av Minnets spelplats. 1949 lärde hon känna Peter Weiss och de blev ett par 1952 – en kärlek, inte alltid utan förhinder, och en kreativ arbetsgemenskap med intresset för teater och film som gemensam nämnare. Man anar att erfarenheterna av exil och i viss mån rotlöshet var ytterligare gemensamma nämnare som förde paret samman. De delade det politiska engagemanget på vänsterkanten som tog stor plats i deras liv både i Sverige och utomlands. Det blev resor till Vietnam och Kuba, Russelltribunalen i Stockholm, möten med vänsterintellektuella i Paris och Väst- och Östberlin.
Memoarerna och deras rika interiörer från teaterns värld men även skildringen av Gamla stans konstnärskretsar på 1950-talet och frontfigurerna under det radikala 1960och 70-talet, bildar ett brett panorama och ger ett stycke svensk kulturhistoria i ett europeiskt perspektiv.
Parets gemenskap – de gifte sig 1964 och sent i livet blev de föräldrar till dottern Nadja, numera skådespelerska – varade fram till Peter Weiss död 1982. Men, kan man säga, den fortsatte på sätt och vis också därefter om man betänker Gunilla Palmstierna-Weiss idoga arbete med och insatser i förvaltningen av makens konstnärliga kvarlåtenskap.
Gunilla Palmstierna-Weiss tycks ett helt liv ha stått i ett korsdrag av konst och politik. Beslutsam, självförsörjande, med skinn på näsan och benhård integritet.
Hon är ett levande bevis för de ord med vilka hon avslutar sin bok. Lyssna noga:
”Ett land som inte satsar på sin historiska och sin nyskapande kultur är ett land som fråntar sina medborgare deras historia och deras framtid. Det är ett manipulerbart, döende land.”