I gymmens bakrum och bakrus
Henrik Bromander, känd för nattsvarta serier, debuterar som romanförfattare. I fråga om prosa har han en del att lära, men berättelsen om Johan som vill bygga sin kropp tills den rasar är ändå berörande.
Romandebuterande Henrik Bromander berättar i Riv alla tempel om urspårad kroppsbyggarkultur och en hård maskulinitet som till slut måste rämna. Fast för huvudpersonen Johan börjar allt ändå i det motsatta lägret. Som högstadieelev är han överviktig, mobbad, och småningom också värddjur för ett växande hat.
Bromander berättar nedtonat, i en neutral ton, och första gången texten på allvar bränner till är när Johan börjat träna på gymmet och övergår från att enbart bygga upp muskler till att också lära sig slåss. ”Saker skulle ställas i ordning igen, göras rätt. De tre svinen som förvandlade min högstadietid till ett helvete skulle äntligen få betala sitt pris.”
Behovet av att hämnas är förståe- ligt, men när han ska förverkliga sina planer lyckas det inte så bra. Däremot går han in i ett alltmer maniskt tränande, och ett beroende av anabola. Om berättandet i det skedet helt hade fastnat i den tämligen endimensionella steroidfrågan skulle romanen ha fått en smal botten, men nu gör Bromander också vidgningar åt olika håll.
Han zoomar in både avigsidor och försonande element i kroppsbyggarkulturen, och lyfter då också fram den solidaritet och sympati som kan utvecklas när man tränar tillsammans. Dessutom blir en viktig poäng att de byggare som bara ger nittioåtta procent i allmänhet heller inte släpper in några kvinnor eller invandrare i sin krets, medan de som satsar tusen aldrig gör sådana exkluderingar. Då handlar det bara om vem som ger allt – i så fall är man inne, oberoende av kön eller ursprung.
Arbetarklassungar och andra
Fast ska man gå längre än till att enbart köra vikter tillsammans finns
i varje fall en ambivalens inför tjejer som blir riktigt stora, och via steroiderna också förlorar sin traditionella kvinnlighet. Visst kan försvunna bröst ersättas med implantat, och visst kan hårväxten på kroppen delvis stävjas via ytterligare kemikalier. Men de tuffa megakillarna har ändå gärna mindre kvinnor vid sin sida, om inte annat så för att själva se ännu större ut.
Samtidigt bildar det nya klassamhället en naturlig ram för Bromanders berättelse. Här har de mer extrema kroppsbyggarna arbetarklassbakgrund, medan de som inte behöver ta saken på ett så dödligt allvar är medel- och överklassare. Johan gör för sin del, vid sidan av slitet i salen, först svartjobb med att hantera gifter i gamla industribyggnader eller putsa upp mögelskador.
Därefter blir han indrivartorped, och till slut börjar han logiskt nog själv också sälja de preparat han använder. Det är inga roliga jobb, inget han gillar, men står man utanför så står man.
Ambition och destruktion
För Bromander finns på det tekniska planet fortfarande en hel del som kunde finslipas. Språket är relativt grovt tillyxat, upprepningarna många, och vad gäller gestaltning och dramaturgi väljer han ofta de enklaste lösningarna.
Att boken ändå blir så pass berörande hänger ihop med att han har ett ärende, något han bara måste få berätta, och då Johan förutom alla andra biverkningar av steroiderna småningom också utvecklar en allt gravare paranoia är det som läsare nästan omöjligt att bevara distansen. Ambition som övergår i destruktion är smärtsam att följa, steg för steg allt närmare sammanbrottet och katastrofen.
Men något svar på frågan varför han blir så uppskruvat beroende av att bygga muskler får vi inte, och kanske finns det heller inga. Han kör sina första pass på gymmet för att bränna fett och visa sina plågoandar var skåpet ska stå. Men det är först när den saken är överspelad som allt börjar accelerera och slutligen går över styr. Kanske är det inte märkligare än att många faktiskt blir beroende. Av hasardspel. Alkohol. Heroin. Energidrycker. Socker.
Johan vill för sin del bygga muskler och göra kroppen till sitt tempel. Och just det templet bryter han via sitt byggande till slut också sönder.