Fattigdom som låtsaslek
Böcker kan ge kroppsliga symptom. Alberto Moravia (1907– 1990) har jag ibland fått ont i magen av, och jag har inte läst honom på många år. Från hans kända roman La noia (Ledan) minns jag ingenting annat är att där förekom en stor lägenhet i Rom, och att boken ingav mig leda. Men jag minns ock- så en kort roman vid namn Agostino, om en pojke som var på semester med sin mamma. De var bästa vänner tills hon hittade en man. Sedan började pojken leka en lek som gick ut på att han blev kompis med en annan pojke och låtsades vara fattig. Den andra pojkens föräldrar övertalade honom att ge sin badboll åt Agostino, som enligt dem aldrig hade haft någon. Agostino skrattade inom sig. Den läste jag när jag var 16. Jag bestämmer mig en dag för att ge Moravia en ny chans.
Vad som förvånar mig allra mest vid pånyttläsningen av Agostino, 31 år senare, är vad mitt minne har filtrerat bort eller vad som aldrig stannade i det. Den enda detalj jag mindes var scenen med badbollen, och där är i verkligheten bara en förälder, en mycket förnumstig pappa som gärna vill ge bort sin sons läderboll som ett läroexempel. Agostino skrattar inte alls. Jag har glömt det fattiga gänget Agostino lär känna och tillfälligt blir en del av, i den bemärkelsen att han blir dels beundrad för sin rikedom och dels hela tiden förnedrad.
Att han är bara 13 år och blir lurad med på en båttur av en äcklig gubbe som på ytan verkar vara en sorts fadersfigur för gänget, att Agostino inte låter gubben ta på sig vilket inte hindrar att alla i fortsättningen behandlar honom som om han skulle vara gubbens sliskvän.
Boken utkom första gången 1944. Det är lätt att se gänget som en bild för den italienska fascismen med dess irrationella dragningskraft. Men jag minns också en annan bok av Moravia, som hette Röda boken och kinesiska muren, från slutet av 60-talet. Där förklaras i inledningen att fattigdomen i Kina känns som en lättnad, eftersom alla är fattiga. Hur förljuget det här resonemanget än är innehåller det en skruvad logik, den som också finns hos Agostino. Han dras till allt och alla som utstrålar fattigdom. Han är i fantasin en del av den spontana (brutala) subkultur han lär känna, och kan på det sättet föreställa sig att han inte är ensam. Samtidigt som han vet att han bara på låtsas vill höra till den här kretsen.
Agostinos uttalade bekymmer genom hela boken är att han när han ser sin mamma tillsammans med den unge man hon nu tar båtturerna med, har börjat se kvinnan i henne. Eftersom han inte kan bli yngre på nytt och se henne som helt och hållet mamma, är den lösning han tänker ut att gå på bordell och låta en annan kvinna i fortsättningen finnas som en skärm mellan modern och sig.
Det här sista är mycket intressant och jag mindes det inte heller alls. Det enda som är precis likadant som jag minns det är den alltigenom bittra undertonen, som de underbara beskrivningarna av havets färger och av solen på sanden bara nästan biter på. Det här är trots allt och fortfarande en bok jag tycker mycket om.