Damen med sina djur
Häromveckan reste jag till Paris och besökte Clunymuseet för att titta på sex medeltida gobelänger som föreställer en dam, hennes tjänarinna, samt två heraldiska djur, av vilka den ena håller ett baner i rött och blått prytt av tre silvermånar i ny. Gestalterna står på ett slags rundel, ”... alltid denna ovala, blåa ö, svävande mot den dämpat röda bakgrunden, som är full av blommor och bebodd av djur ...”, skriver Rilke om dem.
I hans roman Malte Laurids Brigge (1910) finns en beskrivning av gobelängernas säregna stämning. Här den som brukar anses illustrera känseln: ”Vad har hänt, varför hoppar den lilla kaninen där nere, varför ser man genast att den hoppar i väg? Det är en sådan förlägenhet över allting. Lejonet har ingenting att göra. Hon håller själv baneret. Eller stöder hon sig på det? Med den andra handen har hon gripit tag i noshörningens horn.” Ni läste rätt, det är en noshörning som står där i Åke Leanders översättning, utgiven i Finland av förlaget Bro 1948.
Man inser att också översättaren bara är människa, att Leander aldrig sett gobelängerna med egna ögon och att han översatte i en tid då reproduktioner av berömda konstverk inte gick att googla fram på några sekunder. ”Links ein Löwe, und rechts, hell, das Einhorn; sie halten die gleichen Banner, die hoch über ihnen zeigen...” Det är alltså en enhörning, inte en noshörning, som gör damen och lejonet sällskap på varje gobeläng på museet såväl som i Rilkes text.
Underbart fint och gripande alltsammans, inklusive Leanders lapsus. Jag rördes inte bara av den sorgsna hemlighetsfulla högtidligheten i de sex scenerna, utan också avvikelserna från den, detaljer jag inte kan tolka som annat än ett slags förströdd humor. På bilden med devisen ”A mon seul désir” har lejonet – som genom hela serien verkar ha haft lite svårt att koncentrera sig på det hela – definitivt tappat tålamodet och skall just börja tugga på damens slöja.
På bilden som tolkats som en allegori för synsinnet håller damen upp en spegel för enhörningen, vars utryck bara kan beskrivas som fåraktigt självbelåtet. Runt omkring är apor, hundar, gulliga små kaniner och fåglar ”upptagna av sig själva”, som Rilke skriver. Skissade av Jean d’Ypres på uppdrag av Anne av Bretagne, vävda av någon som ibland kanske fnissade till medan hen förde skytteln.