En dikt behöver inte vara svår, om man inser att där står just det man tror att där står.

När man talar om lyrik som mer krävande och utestängande än prosa, är det i vissa avseenden alldeles tvärtom. En dikt behöver inte vara svår, om man inser att där står just det man tror att där står.

Lyrik läser jag bara för att jag vill.

För varje år jag lever blir uppdelningen för mig allt tydligare. Det finns det man måste: förutom dö och betala skatter, ibland till exempel läsa slut en tråkig bok, för att man ska recensera den och behöver arvodet. Så finns det man vill. Men mellan vill och måste finns en gråzon som heter borde, och den försöker jag att så lite som möjligt befatta mig med. Livet är inte tillräckligt långt för borde. För det som någon röst i det halvt medvetna säger att man måste, trots att man inte måste det.

Om vi håller oss till böcker finns det många klassiska ungdomsböcker av det slag man borde känna till som jag inte har läst.

Man kan invända att det inte går att veta om en bok är tråkig förrän man har läst den. Och jag kunde ju inte veta att jag skulle tycka att De tre musketörerna är tråkig. Jag kan bara inte tänka mig vad det finns för intressant i att någon slåss för en drottning eller kung. Problemet är att för varje bok man läser för att se om den kanske inte är så ointressant som man tror, finns det en annan man i stället just då kunde läsa, som man har bläddrat i och nästan säkert vet att man skulle tycka är spännande.

När det gäller lyrik är det mindre svårt att välja bok. Det är lättare att bläddra, läsa några hela dikter här och där och se om de (just den dagen) talar till en. Man behöver inte komma in i boken på det sätt man måste i en berättelse. När man talar om lyrik som mer krävande och utestängande än prosa, är det i det här avseendet alldeles tvärtom.

Den stora majoritet som i dag inte läser lyrik har antagligen ingen aning om vad som driver ett litet segment av befolkningen att skriva och läsa den. Vi kan föreställa oss att någon som aldrig har läst dikter öppnar Gunnar Björlings Ord och att ej annat: -för födelse och allt var trängande är tyst en cykels vandring och långs stranden hundskall, likt ett dämpat.

I det språk barn lär sig tala och skriva heter det längs stranden, ordet långs finns inte. Sinnessjukt, sa på sin tid även personer som i övrigt var förnuftiga, om modernisternas nybildningar. Men vad Björling här gör är att med hjälp av omljudet få med ordet lång och göra stranden ännu längre. Förhållningssättet liknar det Karlsson på taket har i sin definition på tirritera: det samma som irritera, fast ännu mera imfernaliskt.*

Språket i lyriken, när den är som fräschast, är som nytt, inte bara när orden och uttrycken består av egna påhitt. Det finns ovana lyrikläsare som jag vet känner sig pinsamt berörda när de konfronteras med en text där de tror att de borde förstå något som de inte förstår. Vi kan som tänkbart exempel på vad de kan stöta på ta Inga-Britt Wik, som speciellt i sin tidiga bok Staden skrev i den excentriska traditionen. Boken som är en av mina älsklingsdiktböcker slutar: Hör musiken det trevande i upptakten är betydelsefullt tills trumpeten klättrar högre vidare och det är solens tur att fyllas av dagens orubbliga växande

Vi kan också ta ett exempel från en samtida originell poet, Heidi von Wright, en dikt ur boken delta som heter undvikande:

blyertsstreck somnar bland möjligheterna lappar snabbt nedtecknade krumelurer

halvfärdiga meddelanden på väggen vi har landat här är det jag som bestämmer

Den svenska författaren Birgitta Lillpers har förklarat saken nästan uttömmande: man gör ett misstag om man läser lyrik som om man läste kokboken. En dikt behöver inte vara svår, om man inser att där står just det man tror att där står. Att den är en egen värld. Det är bara att läsa räckan av ord en så lång stund man vill, om den väcker något hos en har man fått ut något, det finns inget som heter fel sätt att uppleva den.

Det finns en trend i dag liksom det fanns på 1960–och 70-talen att poesin ska vara nyenkel, man bör känna sig som en högfärdsblåsa om man tycker om att grunna på vad man läser. Som jag ser det har problemet inte varit att lyriken är för svår, utan att människors självförtroende när det gäller vad deras egen fantasi klarar av har blivit för dåligt.

Men jag kan förstå dem som tycker att lyrik är tungt och trist, för det kan den vara. Olika dikter passar olika människor, och det finns lyriker som blir oförtjänt uppumpade och används som föredömen i alla sam- manhang. Som ung studerande läste jag igenom många samlingar av Bo Carpelan som jag alltid har ansett lite överskattad. Jag kom småningom fram till att vad han gjorde var att upprepa medvetet vaga uttryck på ett så systematiskt sätt att dikterna till sist kändes som retorik. En halvabstrakt jagretorik som ingav mig en tom känsla. Han försöker för mycket, sa jag när jag på seminariet försökte beskriva känslan, och min handledare Johan Wrede var tyst några sekunder vilket han sällan var och muttrade sedan: Det gör vi väl alla.

I alla fall var läsningen värd besväret, för allt hos Carpelan är inte tråkigt. Min favoritbok av honom var redan på den här tiden Marginalia till grekisk och romersk diktning, en samling man inte så ofta talar om. Bland annat tycker jag om en rad som syftar på Catullus: ”Leendet innan sömnen”.

Uttalandet ”jag älskar lyrik” är lika löjligt som att säga ”jag älskar människor”. Att säga så kan skrämma bort potentiella läsare av lyrik, eftersom det inger dem känslan av borde. Poängen med lyriken är att den inte borde något alls, och man borde ingenting i förhållande till den. Jag älskar alltså inte lyrik. Men den lyrik jag älskar är viktig för mig. Och ännu viktigare är vetskapen om att min fantasi kan göra vad den vill med det jag läser, och minnas det hur den vill. *Det finns en immig ruta mellan barnens och de vuxnas värld, kanske Astrid Lindgren också implicerar.