”Om konsten skall kunna fullfölja sitt uppdrag i ett marknadsdrivet samhälle, krävs att vi tar Alfredo Jaars slogan på fullaste allvar.”

JANNE STRANG I LEDAREN 14

För en tid sedan hade jag äran att moderera en öppen diskussion om konstens möjligheter att påverka i tider av kris. Programmet var en del av festpelen och i den briljanta panelen satt konstnärlige ledaren Erik Söderblom, forskningsdirektören Ritva Mitchell vid Cupore, Baltic Circle-festivalens chef Eva Neklajeva och den estniske författaren Imbi Paju, som inledde med en tillbakablick mot 1930-talets konstcensur och dagens situation.

”Diskussioner av den här typen har en tendens att bli rätt dystopiska”, konstaterade Söderblom och hade inte fel – det är väl rätt naturligt att en kritisk debatt fokuserar på missförhållanden i stället för att hylla det positiva med dagsläget.

Strax intill Medborgartorget där vi samlats kunde man på Kiasmas gavel i meterhöga bokstäver läsa sloganen ”kultur = kapital”, Alfredo Jaars hälsning till Helsingfors från sin pågående utställning som i allra högsta grad förenar konsten och det politiska. Jaars installation En miljon finska pass (1995), som kunde varit de människor vi tagit emot, berör fortfarande djupt.

Det är i tider av starka nationalistiska och konservativa högervågor som konsten behövs, och konsten har alltid svarat på utmaningen. Den enda egentliga konstpolitiska debatt som förts i Finland under senaste år kom också från Sannfinländarnas utspel om att sluta stödja postmodernt kludd, och i stället rikta statliga stipendier till fosterländska artister, som har vett att måla klassiska nationallandskap. ”Hur kommer det sig att det enda partiet som har en konstpolitisk agenda är Sannfinländarna”, frågade Ritva Mitchell, och skrädde inte orden när hon ödelade tanken om nationella kanon och artister som genom historien lierat sig med maktens syften.

Panelen var överens om att konstbojkott mot länder som bryter mot mänskliga rättigheter inte tjänar de rätta syften. Tvärtom behöver det kritiska kulturfältet i ”skurkstater” allt internationellt stöd de kan få. Konsten är och bör vara en autonom och förenande kraft bortom politikens konflikter.

Censuren, och särskilt självcensuren som smög in i konsten på 1930-talet är en bitter lärdom som aldrig får glömmas. Om det finns något som en konstnärs skuld till samhället, ligger den just i att aldrig smeka makten medhårs.

Men censur har vi, påpekade Söderblom. ”Konsten är aldrig fri att göra som den vill, om kravet är att den ska bära sig ekonomiskt.”

Om konsten skall kunna fullfölja sitt uppdrag i ett marknadsdrivet samhälle, krävs att vi tar Alfredo Jaars slogan på fullaste allvar.