Det kalla krigets spöken skramlar i kedjorna

EUROPA STåR INFöR RANDEN till ett nytt kallt krig. Det är resultatet av en längre utveckling, som enbart försnabbats av händelserna i Ukraina. Natos beslut att utöka sin militära närvaro i östra Europa – det som Ryssland fortfarande ser som sin intressesfär – kommer oundvikligen att fördjupa spiralen.

Efter Sovjetunionens kollaps, Berlinmurens fall och Warszawapaktens upplösning upplevde Europa en vår av optimism och multilateral välvilja. Öst och väst befäste sin nyfunna vänskap då Ryssland anslöt sig till Natos program för partnerskap för fred och det gemensamma Nato–Ryssland– rådet grundades.

Tövädrets varmaste period inföll år 2000, då den tillförordnade presidenten Vladimir Putin föreslog att Ryssland en dag kan bli medlem av Nato. Men, tillade han bestämt i intervjun med BBC, det förutsätter att Ryssland bemöts som en jämlik partner. DET äR DäR som skon klämmer. Putin upplever att USA och Nato sidsteppat Moskva och brett ut sig i Rysslands farstu.

Ryssland vill inte behandlas som en regional makt. Ryssland vill åtnjuta den respekt som tillfaller en stormakt.

Det var med vanmakt och frustration som Putin och hans likasinnade gelikar bevittnade den forna supermaktens förfall. Stridsvagnarna rostade utan underhåll, ubåtarna lades permanent på docka och försvarsindustrin hamnade på efterkälken i den militärteknologiska kapplöpningen.

Nato bad inte om Rysslands åsikt när Tjeckien, Polen och Ungern antogs som nya medlemmar 1999. Eller när Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovenien och Slovakien anslöt sig 2002. USA:s president George W Bush konsulterade inte Putin när han beslöt om att säga upp avtalet som begränsar antiballistiska missiler 2001, eller då han beslöt om att konstruera ett missilförsvarssystem i Central- och Östeuropa.

Ryssland kände sig förringat, omringat och hotat. Redan då varnade Putin för ett nytt kallt krig och svarade med att placera moderna

”Ryssland vill inte behandlas som en regional makt. Ryssland vill åtnjuta den respekt som tillfaller en stormakt.”

medeldistansrobotar i enklaven Kaliningrad. SAMTIDIGT INLEDDE RYSSLAND en ambitiös reform av sin militär i syfte att återupprätta sin status som stormakt. Retoriken hårdnade. Ryska strategiska bombplan kryssade i närheten av Natoländernas luftrum, ubåtar bestyckade med kärnvapen patrullerade åter i Atlanten och ryska krigsfartyg gjorde flottbesök hos bundsförvanter runt om i världen.

Som nyinstallerad president lovade Barack Obama en fräsch start för relationerna med Ryssland, men världspolitikens kyliga verklighet har fått hans tal om samarbete och en värld utan kärnvapen att framstå som naiva. Kriserna i Libyen, Syrien, Georgien och nu senast Ukraina har fört USA, Nato och Ryssland på kollisionskurs.

Det går inte att undgå de kusliga likheterna till kalla krigets polariserade värld. Det som USA och Nato ser som en humanitär intervention ser Ryssland som ett uttryck för godtycklig imperialism. Det som Ryssland ser som ett ingripande för att säkra sin och sina medborgares trygghet ser USA och Nato som ett angrepp mot en suverän stat.

Ryssland vill ha fullständig kontroll över sitt närområde. Kriget i Georgien, invasionen av Krim och Rysslands inblandning i inbördeskriget i östra Ukraina visade att Putin inte skyr några medel för att uppnå sina mål. Polens och Baltikums oro är lätt att förstå. USA OCH NATO har inget val om de vill bevara sin trovärdighet – de måste sätta hårt emot hårt. Pu- tin har heller inget val om han inte vill förlora ansiktet – han måste matcha västländernas motaktioner.

Risken finns för en ohämmad kapprustning, men Nato gör rätt som sätter foten i marken. Putin har visat att ord och diplomati inte rubbar honom. Han förstår endast maktpolitikens logik och föraktar svaghet.

Obama utesluter en amerikansk militär intervention i Ukraina, men poängterar samtidigt att USA är förbundet vid att försvara de närliggande Natoländerna. Han varnar också för att Ryssland blir allt mer isolerat internationellt om landet fortsätter stödja separatisterna i Ukraina.

Fastän Putin vägrar medge det behöver Ryssland västerländskt kapital och tillgång till de europeiska marknaderna. I något skede måste han retirera. Tills dess bör EU, Nato och USA visa enad front – och Finland gör bäst i att rakryggat stå upp emot Rysslands försök att skrämmas.