Riksdagsval och kontinuitet

Efter åtta år av borgerlig styre verkar ett regeringsskifte nu sannolikt i grannlandet Sverige. I valkampanjens hets överdrivs förstås skillnaderna mellan partierna och blocken. Det verkar ändå råda en allmän uppfattning bland ekonomiska experter, inklusive de socialdemokratiskt inriktade, att den ekonomiska politiken under de två mandatperioderna har skötts på ett kompetent och ansvarsfullt sätt. Med facit i hand kan man konstatera att Sverige har övervintrat den exceptionellt djupa lågkonjunkturen väl.

För nationalekonomen finns det mycket som tilltalar i hur Sverige har skött sin ekonomiska politik. Överskottsmålet som har varit i stånd sedan 1997 gjorde att Sverige hade starka offentliga finanser när finanskrisen slog till 2007. Renlärigt och rationellt har man därefter låtit det strukturella (”konjunkturjusterade”) underskottet öka. I och med att ekonomin nu börjat återhämta sig, kommer den nu att röra sig i motsatt riktning.

I ett land med flytande växelkurs tillfaller huvudansvaret för stabiliseringspolitiken förstås penningpolitiken, men Sveriges finanspolitik är ett bra exempel på att långfristigt ansvarsfull och regelstyrd finanspolitik ger förtroende och utrymme för även kontracyklisk keynesiansk politik.

Arbetslösheten är under lågkonjunkturen förstås hög, över 8 procent. Även sysselsättningen har dock stadigt ökat efter 2010 och antalet sysselsatta överstiger nu nivån år 2010 cirka 250 000. Till och med sysselsättningsgraden har ökat, vilket inte är någon dålig prestation under århundradets lågkonjunktur och över en period då andelen invandrare och individer med relativ svag anställningsbarhet strömmat in i arbetsmarknaden.

Ur finländsk synvinkel finns det en härlig ironi i att svenska socialdemokrater avvisar regeringens prestation genom att konstatera att sysselsättningsökningen ändå hade varit automatisk, eftersom arbetskraften vuxit. De har inte helt fel i sak där, sysselsättningen växer när arbetskraften växer, men det är just detta samband som delar av den finländska vänstern definitivt har velat förneka.

Oppositionens valseger verkar i ljuset av opinionsundersökningarna sannolik. Jag som generellt känner sympati för nästan alla ansvarsfulla regeringskoalitioner har för socialdemokraternas del länge främst varit oroad av att Stefan Löfvén och hans parti uppmuntrar alldeles orealistiska och uppblåsta förväntningar bland sina väljare. Vad jag förstår har Löfvén lovat Europas lägsta arbetslöshet, och om det löftet tas på allvar måste man snarast fortsätta med än mer hårdhänta strukturreformer som vänsterns väljare inte skulle gilla.

Francois Hollande och Frankrike borde bilda ett avskräckande exempel för alla politiska partier: lova inte alltför mycket, och glöm inte att regeringsprestationen påverkas redan av vad man har bundit sig till i oppositionen.