Tacka vet jag utedass
Sommaren är den tid då man får hoppet tillbaka. När man kan tro att allt är som förut, att ingenting har förändrats. Sedan kommer hösten. Jag går från en tillvaro med timrade knutar, utedass, brunnar med olika mycket vatten i, fotogenlampor och ingen täckning, till hösten 2014.
Det skulle kunna fortsätta i samma hjulspår som i våras, med ett stilla accepterande, trots en mental värk i stela leder.
Inga problem att tycka att: Jo visst går det fort, men jag fixar ganska bra att Facebooka och twittra och instagramma och allt det där.
Visst: Kommunikationen är av en sort som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av, det förstår jag, men jag tycker att jag hänger med ganska bra.
Allt det där skulle jag kunna hantera om det inte var för ett oväntat möte; ett möte med en finländsk vän som ställde till det för mig.
När jag berättade om hur rikssvenskarna ser upp till den finländska skolan och hur jag hoppas att de verkligen tar intryck och lärdom av den finländska skolan säger han plötsligt:
– Det är väl bra, men det finns ett litet problem och det är att ingen vet hur vår skola ska se ut i framtiden. Egentligen har vi ingen aning om huruvida det vi lär ut i dag är relevant i en snar framtid.
Jag måste erkänna att det där tog skruv, att jag sedan han sade det har gått och tänkt på hur framtidens skola kommer att utformas. Och jag inser att jag inte har en aning, för även om jag är okej på att Facebooka så vet jag samtidigt att jag inte har en aning om hur de kommande generationerna kommer att bygga upp vårt ”nästa” samhälle.
Vilka kunskaper kommer att behövas? På vilka sätt kommer man att inhämta sin kunskap?
En annan vän berättar att hans barn har slutat använda Facebook; de använder andra kommunikationssätt, de läser tidningar i telefonen och kollar på tv i datorn.
Det är de som kommer att konstruera framtidens skolväsende och jag har inte en aning om hur de tänkt sig den att se ut.
Jag vet att också mina föräldrar och far/ morföräldrar hade varit skräckslagna inför det som vi genomfört, ändå måste jag tillstå att jag kan vara ganska orolig när jag tänker på framtiden.