EU försatt än en gång sin chans

Att inte utnämna utrikespolitiskt tunga namn till centrala poster inom EU trots att det pågår ett krig i unionens närområde är svagt.

DEN SOM VILL SE utnämningen av den italienska vänsterpolitikern Federica Mogherini till unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik som ett sätt att balansera utnämningen av polske statsministern Donald Tusk till Herman van Rompuys efterträdare på posten som EU:s ordförande är försedd med skygglappar.

Tusk är visserligen känd som en av de europeiska politiker som konsekvent och uttalat har stött den ekonomiska integrationen inom EU. Men när man kallar honom liberal är det främst som en pejling mot företrädaren Jaroslaw Kaczynski och dennes bror Lech, Polens president som omkom i en flygolycka i Ryssland 2010.

Tusk, som tillhör en språklig och etnisk minoritet i Polen, var aktiv under solidaritetsaktionen i Gdansk under Lech Walesas ledning. Han har aktivt arbetat för förbättrade relationer med Tyskland och Ryssland och uttalade sig öppet skeptiskt mot Natos planer på att placera en del av sin missilsköld i Polen. DET ÄR SVÅRT ATT SE Tusk på kollisionskurs med Mogherini, vars utnämning i synnerhet de baltiska EUMEDLEMMARNA i början motsatte sig. Mogherini betraktas som Rysslandsvänlig och har öppet stött de ryska planerna på en gasledning som skulle gå söder om Ukraina, genom Bulgarien, trots starka misstankar om utbredd korruption kring projektet.

På så sätt kan man säga att EU i sin utrikes- och säkerhetspolitik har signalerat ökad förståelse för Ryssland. Det ska bli intressant att se hur linjen ändras. DET VORE ANTAGLIGEN ett minst lika stort misstag att tro att paret Tusk-Mogherini skulle satsa stort på att skapa en mer självständig säkerhetsapparat inom EU. Båda kommer från stora länder som är medlemmar i både EU och Nato. Mogherini lär dessutom ha goda kontakter med USA och Italiens stöd var avgörande för att Natos bombkampanj mot Serbien skulle kunna genomföras 1999.

Det ligger närmare till hands att tro att Tusk och Mogherini vill betona Natos roll som militär säkerhetsgarant i Europa och hålla kvar

”Det är med andra ord en god bit kvar innan man kan tala om en enhetlig linje inom EU.”

USA i den konstellationen. Det utesluter naturligtvis inte att de europeiska Natomedlemmarna satsar mer på sin militära förmåga. Men då sker det nog snarare inom Nato än inom EU. EU SYSSLAR som vanligt med balansgång mellan syd och nord, öst och väst och höger och vänster när fokus borde ligga på kompetens.

Ingenting nytt, i och för sig. Visst visade utnämningen av den likaså utrikespolitiskt okända Catherine Ashton till EU:s utrikesminister att unionens medlemmar minsann tänker se till att deras huvudstäder, inte Bryssel, har sista ordet vad utrikesoch säkerhetspolitiken beträffar.

Finland är inget undantag, rätten att ha bilaterala relationer med till exempel Ryssland har betonats starkare ju fler sanktionerna har blivit.

Det är med andra ord en god bit kvar innan man kan tala om en enhetlig linje inom EU. Catherine Ashton hade en otacksam uppgift och Federica Mogherinis sits blir knappast enklare.

Ändå var avsikten med Lissabonfördraget att se till att det finns verktyg för en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik. Verktygen finns men lådan är svår att öppna när alla envist sitter kvar på locket.