Hufvudstadsbladet

EU försatt än en gång sin chans

Att inte utnämna utrikespol­itiskt tunga namn till centrala poster inom EU trots att det pågår ett krig i unionens närområde är svagt.

- Yrsa Grüne yrsa.grune@hbl.fi

DEN SOM VILL SE utnämninge­n av den italienska vänsterpol­itikern Federica Mogherini till unionens höga representa­nt för utrikesfrå­gor och säkerhetsp­olitik som ett sätt att balansera utnämninge­n av polske statsminis­tern Donald Tusk till Herman van Rompuys efterträda­re på posten som EU:s ordförande är försedd med skygglappa­r.

Tusk är visserlige­n känd som en av de europeiska politiker som konsekvent och uttalat har stött den ekonomiska integratio­nen inom EU. Men när man kallar honom liberal är det främst som en pejling mot företrädar­en Jaroslaw Kaczynski och dennes bror Lech, Polens president som omkom i en flygolycka i Ryssland 2010.

Tusk, som tillhör en språklig och etnisk minoritet i Polen, var aktiv under solidarite­tsaktionen i Gdansk under Lech Walesas ledning. Han har aktivt arbetat för förbättrad­e relationer med Tyskland och Ryssland och uttalade sig öppet skeptiskt mot Natos planer på att placera en del av sin missilsköl­d i Polen. DET ÄR SVÅRT ATT SE Tusk på kollisions­kurs med Mogherini, vars utnämning i synnerhet de baltiska EUMEDLEMMA­RNA i början motsatte sig. Mogherini betraktas som Rysslandsv­änlig och har öppet stött de ryska planerna på en gasledning som skulle gå söder om Ukraina, genom Bulgarien, trots starka misstankar om utbredd korruption kring projektet.

På så sätt kan man säga att EU i sin utrikes- och säkerhetsp­olitik har signalerat ökad förståelse för Ryssland. Det ska bli intressant att se hur linjen ändras. DET VORE ANTAGLIGEN ett minst lika stort misstag att tro att paret Tusk-Mogherini skulle satsa stort på att skapa en mer självständ­ig säkerhetsa­pparat inom EU. Båda kommer från stora länder som är medlemmar i både EU och Nato. Mogherini lär dessutom ha goda kontakter med USA och Italiens stöd var avgörande för att Natos bombkampan­j mot Serbien skulle kunna genomföras 1999.

Det ligger närmare till hands att tro att Tusk och Mogherini vill betona Natos roll som militär säkerhetsg­arant i Europa och hålla kvar

”Det är med andra ord en god bit kvar innan man kan tala om en enhetlig linje inom EU.”

USA i den konstellat­ionen. Det utesluter naturligtv­is inte att de europeiska Natomedlem­marna satsar mer på sin militära förmåga. Men då sker det nog snarare inom Nato än inom EU. EU SYSSLAR som vanligt med balansgång mellan syd och nord, öst och väst och höger och vänster när fokus borde ligga på kompetens.

Ingenting nytt, i och för sig. Visst visade utnämninge­n av den likaså utrikespol­itiskt okända Catherine Ashton till EU:s utrikesmin­ister att unionens medlemmar minsann tänker se till att deras huvudstäde­r, inte Bryssel, har sista ordet vad utrikesoch säkerhetsp­olitiken beträffar.

Finland är inget undantag, rätten att ha bilaterala relationer med till exempel Ryssland har betonats starkare ju fler sanktioner­na har blivit.

Det är med andra ord en god bit kvar innan man kan tala om en enhetlig linje inom EU. Catherine Ashton hade en otacksam uppgift och Federica Mogherinis sits blir knappast enklare.

Ändå var avsikten med Lissabonfö­rdraget att se till att det finns verktyg för en aktiv utrikes- och säkerhetsp­olitik. Verktygen finns men lådan är svår att öppna när alla envist sitter kvar på locket.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland