Läget i öst ger anledning till eftertanke

Under Suezkrisen 1956 och i synnerhet Kubakrisen 1962 torde man hittills ha varit närmast ett globalt kärnvapenkrig. Om inte annat, så frågades med all anledning i västvärlden allmänt: Är Nikita Chrusjtjov en ny Adolf Hitler? Det blev inte krig, men orsaken var att ingendera parten vågade ta risken av ett nukleärt förstaslag – som USA har avsagt sig, medan däremot ryska generaler senare helt öppet har förklarat sig vara redo till.

Decennier har förflutit, och efter Sovjets fall 1991 syntes det kalla kriget vara slut. Under Boris Jeltsin avträdde Ryska federationen positioner, främst Östtyskland, som uppnåtts efter det andra världskriget – ja, utom i Finland – men en realpolitiker måste erkänna, att Armfelts överenskommelse om återfåendet av ”det gamla Finland” med en administrativ gräns hade kommit för nära det, som senare blev Leningrad.

Nu, närapå ett kvartssekel efteråt, frågar man sig: Är Vladimir Putin en ny Hitler? Hitler inledde det andra världskriget för att ”beskydda” den tyska minoriteten i Polen. Ryssland har återvunnit sin militärpolitiska ställning. Putin uttalar sig på samma sätt om ryska minoriteter, har territoriella anspråk, har redan annekterat Krim och inlett det kalla kriget på nytt. Att Ryssland redan behärskar den eurasiatiska kontinentens norra del från Petsamo till Berings sund – som omfattar tio tidszoner – med enorma naturrikedomar, ser inte ut att inge honom betänkligheter, ehuru avsaknaden av acceptabla isfria hamnar nog är ett faktum. För Ryssland är den ofördelaktiga fördelningen av landmassorna onekligen ett problem, som det internationella samfundet för världsfredens skull borde finna en lösning till.

På en kort tid, och inte så länge efter Georgienkriget, har nu en konflikt uppstått i östra Ukraina – ett blodigt krig i ansiktsmasker utan nationalitetsbeteckningar, redan det en unik anomali – två slaviska folk mot varandra, ungefär som Sverige och Norge var nära att befinna sig i 1906. ”Rebellerna” har Putins stöd och beväpnas från Ryssland. Konferenser hålls på hög nivå, men samförstånd uppnås inte och synes avlägset – allt- för stora prestigehänsyn lägger hinder i vägen.

Efter våra krig mot Sovjet, defensiva segrar som vi vann med hjältemod, tur och politisk skicklighet, ansåg de sovjetiska generalerna, att Finlandsfrågan hade blivit olöst och att Finland hade bort ockuperas. Men sovjetledningen (Josef Stalin) torde ha ansett att det fanns ömsesidiga ekonomiska fördelar att vinna. Ett partisankrig i nordväst var inte önskvärt och därtill hade krigsskadeståndet uteblivit. Det blev J.K. Paasikivis och sedermera Urho Kekkonens uppgift att i 25 år ”hålla god min”. Hur hade det gått om Kekkonen inte med en rösts övervikt hade valts 1956? Våra relationer till Ryssland har nu påtagligt försämrats. I offentligheten framförs dagligen uttalanden, som på Kekkonens tid, också bara med självcensur, hade varit otänkbara.

Därtill är ur vår synpunkt aktivitet vid våra gränser, militärmanövrer och kränkningar av luftrummet oroväckande och borde ge anledning till grundlig eftertanke. Orsaken är klar: Det ytterst smala ”andningshålet” till Östersjön med enklaven Kaliningrad – en relikt från det andra världskriget. eino nivaja, HELsingfors