Tvivelaktiga källor om strålning
I HBL (30.8) finns en insändare om strålningsfaror och informationsoch kommunikationsteknik i skolan. Det är bra att man diskuterar för- och nackdelar med IKT i skolan, men olyckligt då insändaren kan ge läsaren en felaktig bild av forskningsläget.
Det finns ingalunda några ”bevis” att ”strålning” från datorer och surfplattor skulle orsaka cancer (eller något annat). I själva verket finns det ganska bred konsensus om att så inte är fallet (Schütz, Jacobsen et al. 2006, Inskip, Hoover 2010 etc.). Däremot finns inga ”bevis” för att svaga elfält skulle vara ofarliga heller. Inom vetenskapen använder man ytterst sällan så starka ord, som ”bevis”, utan att ha extremt torrt på fötterna.
Det första som talar emot cancerteorin är att det saknas en medicinsk förklaringsmodell för hur så svaga elfält skulle kunna skada cellens DNA. Det andra som talar emot är att vi inte ser någon märkbar förhöjning av cancerincidensen sedan man började använda mobiltelefoner.
I vissa länder, exempelvis Danmark (känt för en hög konsumtion av alkohol och tobak, två kända cancerogener) ser man en ökning av cancerfallen, medan exempelvis USA visar en nedåtgående trend i åldersjusterad cancerincidens. Även med en så lång ”inkubationstid” som 25–30 år borde vi ha sett en signifikant ökning av cancerfall, redan i dag.
Det är visserligen sant att IARC (ett WHO-organ) klassat elfält som Klass 2B ”möjligen cancerframkallande”, tillsammans med 285 andra faktorer, bland dem kaffe och inlagda grönsaker. I Klass 4 ”antagligen inte cancerframkallande” finns hela ett (1) ämne, Caprolactam. WHO som organisation anser däremot att det inte finns några belägg att denna strålning skulle orsaka cancer.
Det är klart att elektromagnetiska fält har en påverkan på den levande organismen, men den påverkan är helt beroende av fältets styrka. Det är stor skillnad mellan en mobiltelefon som hålls nära örat och en dator. Än större skillnad om man ser på strålningen från en trådlös mus, vars uteffekt är en tusendel av telefonens. Glöm inte heller att vattenkokare, strykjärn spisar, kylskåp etcetera genererar betydande elfält. I konsekvensens namn borde man således förbjuda all elanvändning i skolor och dessutom klä in byggnaderna i blyplåt för att stänga ute den kosmiska strålningen.
Vidare är det helt klart att vår uppkopplade värld leder till problem, men inte på grund av strålning, utan helt enkelt på att barn och ungdomar distraheras, deras nattsömn störs med mera. Symtom som huvudvärk och koncentrationssvårigheter beror helt enkel på att barnen chat- tar in på småtimmarna, inte på någon magisk strålning. Risken är således att man angriper helt fel problem om man följer insändarens rekommendationer.
Eftersom ”Strålskyddsstiftelsen” antagligen inte är bekant för merparten av HBL:s läsare kan det vara skäl att påpeka att denna stiftelse, det officiellt klingande namnet till trots, inte har någon officiell ställning, utan är en privat lobbyorganisation som sprider pseudovetenskaplig propaganda.
I Sverige har vidare SSI, Strålsäkerhetsmyndigheten varit tvungna att sända ut ett brev i oktober 2013, till samtliga skolor i Sverige och påpeka att Strålskyddsstiftelsens varningar inte vilar på vetenskaplig grund. De källor som ”Strålskyddsstiftelsen” hänvisar till är helt enkelt tvivelaktiga.