Frihet är att knacka på tangentbordet
Textens mångkampare Henrik Jansson skrev för drygt en månad sedan ”Till pennans och papprets lov” (HBL 9.7). Han skildrade sin egen skrivprocess och dess skeden utan att slå fast att hans sätt är det enda rätta. Däremot har de senaste veckornas debatt om att antingen skriva för hand, dator eller pekplatta jämte tiofingerssystem, smakat dödfött ställningskrig.
”Handskrift gynnar inlärning” ( HBL 5.8) anser Lisa Granqvist, och det är väl lätt att hålla med. Patrik Holm undrar å sin sida: ”Fortfarande undervisar man i skrivstil och den enda gången vi använder den är när vi använder vår underskrift.” (HBL 7.8) Med tanke på hur underskrifter ofta strömlinjeformas och förenklas efterhand, kunde man inflika att om människor använder skrivstil är underskrift eventuellt de gånger de inte använder ren skrivstil.
Eftersom hjärna och hand påverkar och utvecklar varandra, är också mång- eller tiofingerssystem kopplade till tangentbord inbegripna i det positiva, ömsesidiga samspelet. (Intressanta och lärorika inkörsportar är för övrigt Göran Lundborgs Handen och hjärnan och trion Panelius, Santtis och Tuusvuoris Käsikirja.) Dagens unga generationer som vuxit upp med datamaskiner och elektroniska spel av alla de slag har ofta påfallande flinka och lekfulla fingrar, åtminstone jämfört med en träbock som jag.
Själv har jag suttit av folkskolans bläckfärgade kalligrafitimmar. Visst var det tråkigt; lika frustrerande som att på fotbollsträningar gnida och fi- la på bollteknik i stället för att få komma till spel och skott. Naturligtvis förutsatte det ena det andra, det insåg jag i efterhand. Och i och för sig skrev jag rätt prydligt. Men med åren blev min handstil allt sämre. I gymnasieåldern avskydde jag den, vilket ledde till skrivkramp och svårigheter att över huvud taget formulera mig på papper, i synnerhet i längre texter. Att jag återfunnit skrivglädjen har jag enbart datoråldern att tacka.
Jag är över 55 år och förutom matbutikslistor, spridda föreläsningsanteckningar och minnesstolpar föredrar jag att skriva direkt på datamaskin. Barbara Westman tycker att poängen med att skriva för hand är ”att man tänker på vad det är man skriver innan man förmedlar texten vidare” (HBL 9.8). Men tänk nu efter, vad hindrar en person från att genast posta ett argt handskrivet brev. Besinning och eftertanke har inte med skrivdon att göra. Hjärnan är ett ypperligt instrument för strukturering av tankar. Och datorers skrivprogram tillåter och understöder hur många omgångar textbehandling som helst. Det är helt enkelt fråga om inställning.
Det är meningslöst att upphöja egna egenheter och funktioner till allmän lag. En del cyklar, andra väljer att ta sig fram till fots, förlita sig på buss eller tåg. Alla når ändå sitt mål. Jag är nöjd att jag lärt mig skriva för hand, men den känslan står sig slätt mot glädjen och friheten i att kunna knacka ner dessa rader med två pekfingrar på datorns tangentbord.
Samtidigt som jag smått sörjer att jag inte föddes tjugo– trettio år senare eller datoråldern lika mycket tidigare. EG förpliktar medlemsländerna att ”med beaktande även av ekonomiska krav och rekreationsbehwov, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bibehålla populationen av alla fågelarter på en nivå som svarar särskilt mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov”. Direktivet innehåller inget förbud mot att döda fåglar, förutom dem på en lång lista över ”särskilt skyddsvärda” arter som får dödas endast om de förorsakar allvarlig skada. Skarven är dock inte med på listan.
Miljöminister Ville Niinistö säger: ”Vår uppfattning är att vår linje överensstämmer med hur kommissionen vill att man skall tolka direktivet”. Han nöjer sig inte med att följa fågeldirektivets riktlinjer utan ställer önskemål han förmodar att kommissionens har framför medborgarnas intressen. Samtidigt ger han miljöbyråkratin stor makt och tillmötesgår gröna väljares önskemål att ge andra arter fritt spelrum på människornas bekostnad.