Det brinner i knutarna
Sovjetunionens fall och EU:s, lindrigt uttryckt, blinda expansionspolitik är en bitter kalk som världens till ytan största land har svalt med förvånande besinning. Det är EU med sitt ”handelsavtal” med Ukraina, utan så mycket som en eftertanke gällande Rysslands centrala militärintressen på Krim, som har trampat i klaveret.
Det är mig ytterst svårt att förstå hur snabbt våra finländska politiker har smittats av EU:s benägenhet att strunta i vad ryssarna tycker och tänker om utvecklingen nära deras nationella gränsområden. Det är med tanke på Finlands unika historiska band till Ryssland mig helt ofattbart hur våra finska politiker i Bryssel till synes inte så mycket som höjde ett varningens finger gällande näst intill hela jordklotets största granne och hur de skulle reagera då EU började fingra på Ukraina.
Det är hög tid för Finlands politiker att börja arbeta på allvar för att ändra på EU:s förhållningssätt till vår stora granne. Hela huset står inte i brand men det brinner i knutarna.
Det är inte ur ett historiskt perspektiv så länge sedan Estland var en av Sovjetunionens kronjuveler med ett betydande antal ryska medborgare. Anna-Lena Laurén konstaterar med sin pålitliga klarsyn (HBL 16.8.) att ”improvisation är Putins paradgren”. EU har struntat i Putins tålamod, med för Ukraina katastrofala konsekvenser. Det är hög tid för EU att se sig själv i spegeln i stället för att skaka pekfingret åt Putin.
Handelsblockaden måste brytas omedelbart och ses för vad den är; det konstruk- tiva tänkandets och långsynthetens absoluta tomrum.
Om den ryska befolkningen börjar se EU som Rysslands fiende nummer ett och Putins efterföljare visar sig vara en total galenpanna har vi endast oss själva att skylla på. Det är i högsta grad i vårt eget intresse att Ryssland utvecklas mot en stabil västerländsk demokrati med goda grannrelationer. Handelsblockader skapar endast mänskligt lidande, det har vi redan sett i exempelvis Irak, där 200–500 tusen barn betalade för nöden med sina liv. snabbspårvagnslösning skulle ha klara transporten för en bråkdel av kostnaderna. Den föreslagna svindyra förlängningen som inte blev av hade transporterat lika mycket människor som fyrans spårvagn gör i dag. I Europa byggs det snabbspårvagnar, men Finland, som visserligen hör till EU, är nog fortfarande inte ett europeiskt land. När skall förnuftet segra i dessa kärva ekonomiska tider?