Mälkki tar ett stort språng
Susanna Mälkki är beredd att jobba långsiktigt med HSO. – Jag tror HSO är som bäst om tio år.
Det var idel glada miner på Musikhuset i går när Stadsorkesterns intendent Gita Kadambi och biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen visade upp orkesterns nya chefsdirigent. Susanna Mälkki, 45, är det nyaste tillskottet till en hittills mansdominerad skara som sträckt sig från Kajanus via Schnéevoigt, Panula, Berglund, Söderblom och Kamu med flera till Segerstam och Storgårds.
När Mälkki talar är det lätt att omedelbart övertygas om att vi har att göra med en ytterst ambitiös person. Hon är välartikulerad och lyfter själv gärna fram sina höga ambitioner.
– Sällan har jag upplevt att jag på riktigt kunnat uppnå det jag eftersträvat när jag stått framför en orkester, men genom ett långvarigt samarbete tror jag att jag bättre kan närma mig det.
Orkester i förändring Ett av Mälkkis starkaste minnen av Stadsorkestern går tillbaka till 1990-talet, när Kurt Sanderling dirigerade. Mälkki insåg då hur otroligt mycket en dirigent kan göra för helheten.
På frågan om hur Helsingfors stadsorkester egentligen mår i dag säger Mälkki att orkestern är i ett brytningsskede.
– Jag känner att orkestern är redo för en förändring, orkestermedlemmarna är ivriga att få jobba och ett generationsskifte pågår. Mitt intryck är att orkestern är i goda händer, vilket är en nödvändig förutsättning för ett gott samarbete.
Har orkestern några problem? – Kanske inte direkta problem, men det är ju så när man jobbar med konstmusik att man kan jobba hur mycket som helst. Folk minns inte alltid att det här jobbet handlar om en lång process. Mariss Jansons jobbade i över tjugo år med Oslofilharmonikerna, Neeme Järvi jobbade lika länge med Göteborgssymfoni- kerna och Iván Fischer har jobbat i över trettio år för att göra Budapests festivalorkester till en riktigt bra orkester. Det är den sortens musikskapande som jag är intresserad av. Och jag ser inget hinder för att det kunde ske i Helsingfors, om vi har två villiga parter. Det krävs tid, tillit och förtroende. Mälkki är ändå inte överdrivet förtrogen med HSO i dagsläget. För ett par år sedan dirigerade hon Mahler och i fjol inför jul Beethovens nia. I våras hörde hon inte en enda konsert, eftersom hon inte bor i Helsingfors. När är Stadsorkestern som bäst? – Det finns en viss sorts tyngdkraft i orkestern och det kommer att vara intressant att höra skillnaden mellan den traditionella tyngden och moderna sportbilen.
Hur menar du? – Jag tror inte orkestern kan vara ett stort skepp som seglar på Atlanten utan riktning. Jag ska inte fortsätta på det här spåret längre, men jag kan konstatera att HSO har en annan klang än till exempel RSO. Jag tror HSO är som bäst om tio år! Skall orkestern satsa på symfoni-, underhållnings eller barnkonserter? – Kanske inte alltför många underhållningskonserter. Men man ska inte se ner på den repertoar som står utanför den klassisk-germanska. Till exempel Gershwin upplever jag som en av 1900-talets stora genier. Själv har jag många idéer för utvecklingen av barnarbetet. Det handlar inte bara om att erbjuda en halvtimme musik då och då, också skolor och kulturinstitutioner kunde involveras. Barn behöver lära sig om världshistorien, kulturhistorien och bildkonsten och även om HSO inte ensamt kan bära det ansvaret, kan vi vara med. Förra säsongen spelade HSO alla Schuberts symfonier under ett år, men utspridda över säsongen. Kan vi i framtiden tänka oss tätare tematiska helheter, till exempel alla symfonier under en vecka? – Planerandet av en orkestersäsong är ett komplicerat arbete och en festival kan vara som ett statement. Men det kontinuerliga arbetet är ännu viktigare.