Gunvor Brettschneider är årets Fredrika
Inspärrad bakom taggtråd, övervakad av beväpnade vakter, fråntagen hem, egendom och vänner. Där stod 10-åriga Gunvor Brettschneider och hennes två systrar på interneringslägret i Oittis, nära Riihimäki i oktober 1944. Över dem svävade hotet om deportation
I sin dagbok skrev Gunnvor Brettschneider att hon grät varje kväll. Nu får hon Fredrika Runeberg-stipendiet bland annat för att hon fått finska staten att be om ursäkt för interneringarna.
– Jag känner mig stolt, glad, hedrad, säger Brettschneider om priset.
Enligt priskommittén visar hennes engagemang i såväl frivilligorganisationer som i yrkeslivet och i politiken hennes samhällsmoderlighet och har gjort henne till en inspirationskälla över generationsgränser.
Utan hem och bankkonto
Det var fredsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen som krävde att tyskar och ungrare som kunde utgöra en fara för Finlands säkerhet och relationerna till Sovjetunionen skulle interneras. Gunvor Brettschneiders pappa hade invandrat från Tyskland 1924 och hörde till de första som blev internerade. Men finske utrikesministern Carl Enckell beslutade att tyskarnas och ungrarnas fin- ländska fruar och barn också skulle interneras. Orsaken var att Finland uppgett hur många som skulle interneras och då många tyskar redan flytt landet gick kvoten inte att fylla.
De internerades hela egendom konfiskerades och när de släpptes fria ett och ett halvt år senare hade de inga hem att återvända till. Familjen Brettschneider hade förlorat sitt hem i Sibbo och flyttade till stugan som systrarnas mormor lämnat efter sig i Västervik i Vasa.
Familjen blev väl behandlad i Vasa, men alla hade inte samma lycka. Brettschneider berättar om en internerad pojke som inte togs emot av sin gamla skola och som mobbades som tysk av sina lärare i den nya skolan. Men interneringen var inte något man talade om i familjen Brettschneider heller, i synnerhet inte med utomstående.
Sedan 2003 har Gunvor Brettschneider jobbat för att få finska staten att be om ursäkt, och i maj i år var regeringen klar med ett lagförslag som ger tvångsinternerade 3 000 euro i engångsersättning.
– Det är väldigt bra att vi har kommit så här långt. Ärendet har bollats fram och tillbaka och ingen har velat ta i det. Om det inte hade varit för justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) tror jag inte det skulle ha lyckats.
Ville hjälpa andra
Upplevelserna på interneringslägret skapade en dröm hos Gunvor Brettschneider om att hjälpa män- niskor som har det svårt. Hon utbildade sig till sjuksköterska och sedan till socialsköterska och magister i samhällsvetenskaper. Hon blev lektor på Svenska medborgarhögskolan, som senare bytte namn till Svenska social- och kommunalhögskolan och 1975 blev hon rektor för högskolan. Under hennes tid som rektor blev högskolan en del av Helsingfors universitet.
Under årens lopp har Gunvor Brettschneider jobbat för Rädda barnen och engagerat sig för krigsinvalider och -veteraner. Nu är det de äldre som ligger henne varmast om hjärtat. Deltagare på SFP:s partidag och andra partimöten är vana att se Brettschneider inta talarstolen för att ryta till om i synnerhet attityderna mot äldre. Det är den mest brännande frågan, säger hon också nu.
– Man vill inte se den resurs de äldre utgör. I offentligheten talas det bara om hur mycket det kostar med en växande äldre befolkning och hur man ska hantera vården. De äldre bör få ett erkännande för att de varit med om att bygga upp samhället.